Nyårslöften

En del i mitt älsk av nya år består i glädjen i att lova en massa saker. Chansen att göra om och göra rätt, liksom. Filar för tillfället på femtiotvå "löften" för det nya året.

I år ska jag ta hand om mig själv. Göra roliga saker. Skaffa mig sådant jag drömt om.

Nu var det jul här i vårt hus

Jag älskar nya år! Det är det bästa som finns när julen är julad att snart, snart får man börja på ny kula (igen). Året 2013 bjöd på en hel del sorg och svårigheter, men mest av allt ändå positiva förändringar och en klar höjning av livskvaliteten.

Så här i startgroparna till 2014 känner jag mig mera balanserad än jag någonsin gjort hittills i mitt vuxna liv. Saker och ting är inte ideala, men jag vet i mitt djupaste själv att jag klarar livet och att jag, mina tidigare tvivel till trots, är en sjujävla kovis.
Nimimerkillä Lejonhjärta.

Meema!

Finns det ett ord i en nästan tvåårings vokabulär som används mera och väcker mera känslor i den ömma modern än ordet "mera"?

Min lille vill ha meema av allt. Och det är jätteroligt när man har tid och möjlighet att uppfylla hans önskemål om mera mjölk, mera mandarin, mera paprika, mera saft, mera kramar, mera kittlingsramsor och mera Blixten McQueen och traktorvältarscener.

Men guuhuuhuud när man har suttit en halvtimme och sjungit "Där hemma på vår gård står en gammal Ford" i 45 minuter minst och killen glad i hågen bara vill ha meema! kan man känna sig lite trött.

Att det kan kännas segt!

När man väntar och väntar och väntar och bebis kan födas i princip när som helst, men inte vill komma ut. Visst var det väl så att det är barnet som väntar tills det är klart och sedan startar det? Visst var det väl så att man inte kan göra speciellt mycket själv, utom att vänta.

Woohoo. Tur att jag är så bra på ovisshet. Not.

Ensam kan kännas bättre

Idag fick jag en liten påminnelse från mitt liv för ett år sedan. Packade upp mina julpynt och hittade två tomteburkar i plåt från Ikea. I dem hittade jag: Tadaa! En massa grönmögliga kaksmulor.

Mitt förra hem var jämt och ständigt i ett kaotiskt tillstånd. Skit i alla hörn, smutsmörka golv och inte ett spår av ordning någonstans. Kakburkar hamnade odiskade i källaren och allt var liksom kladdigt. Och då var vi två som skulle dela på arbetet.

Och jag minns hur jag försökte hålla rent och ordnat, för att lillen skulle få krypa fritt. Kommer inte ihåg att jag skulle ha latat mig speciellt mycket, men kände bara hur jag drunknade i oredan och var fullständigt dränerad på all ork. Trots otaliga försök blev det aldrig bra.

Den där förlamande, mördande känslan av att inte duga, inte räcka till för den andre. På det viset var det samtidigt en lättnad och samtidigt så otroligt sårande när han äntligen sa det rent ut: Ditt bästa räcker inte.

Nu gör det det. Och det räcker längre än jag trodde att det var möjligt. Det räcker så långt att jag inte ens måste vara det bästa jag kan varje dag. Hälften är gott nog emellanåt.

Vara lite snäll mot sig själv

Man kan säga att 29 dagar av 30 diskar jag för hand fast jag har en diskmaskin i hushållet. I ett så pass litet hem som jag har blir det inte så mycket disk och det är vanligtvis ganska vilsamt att ställa sig och diska när lillen lagt sig.

Men ibland orkar jag bara inte och då älskar jag min diskmaskin. Det är ungefär som att ha en någon annan som sköter disken. Och då ser köket ändå fint ut under dag 30, när humöret och orken är körda i botten.

Planer för 2014

Sitter med kalendern för 2014 och prickar in hållpunkter.

Januari kommer i övervägande grad gå åt till att vara mamma åt nyfödding och lillkille. Räknar inte med att hinna med så mycket mera. Dop ska vi i något skede ha i alla fall. Annars vet jag av erfarenhet att det inte lönar sig att planera och tänka ut så mycket i förväg när man har en ny liten människa i sin vård.

Februari ska vi fira tvåårsdag för lillen. Inte så mycket annat.

Mars måste jag se till att få in ansökan om dagvårdsplats för nya barnet.

Våren och sommaren är fortfarande alldeles öppna.

Mitten av augusti ska dagisinvänjningen starta för båda barna för i september ska jag börja studera igen. IIk, gamla tanten med en massa tonåringar :P

Lucia!

Redan Lucia? Behöver kalibrera om min inre kalender som har fastnat i mitten av november. Jag längtar till det första luciatåget jag får se när mina små tomtar tomtar med. Såntdär som känns så otroligt overkligt i nuläget. Att dom inte kommer att vara för evigt små.

Nu ska vi mysa med lite glögg och varsin lussekatt, jag och lillen. Han äter russinen och jag får glöggen och bullarna.

Julpynt

Jag älskar mitt julpyntade hem. Nu står det julbelysning på varenda en lämplig yta och det brinner värmeljus i lyktor både här och där. Råmysigt! Det är liksom den där banala lyckan. Det att det kan hänga på så enkla, småsmå saker.

Nu skulle det liksom vara färdigt för jul.

Ett hurudant hem vill jag skapa?

När jag fick mitt första barn hände något konstigt i mig. Från att ha varit en som fruktade och vantrivdes med vardagen gick jag till en person som helst av allt ville ha vardag.

På så sätt att det blev väldigt viktigt för mig att kunna ge min lille son stabilitet, förutsägbarhet, harmoni. Och den längtan sitter i.

Jag vill att han och min lill-hen ska få växa upp i ett stabilt och harmoniskt och demokratiskt hem. Där en lugn och tillåtande atmosfär råder och där det finns tid och plats för kreativitet och improvisation.

Så mycket som det bara är möjligt vill jag kunna vara hemma under deras småbarnsår.

Jag vill ha det städat och snyggt och jag vill ha fina saker för oss att se på. Jag vill att alla som bor här ska synas.

Det kan väl sammanfattas som mina initiala tankar om hur jag vill inrätta vår vardag.

Stödjande

Hittade antologin Vardagshjälte 24/7 Om att vara ensamförälder på biblioteket idag och lånade och läste ut med en gång.

Mycket uppfriskande med så stort känsloregister och många olika konstellationer och livsberättelser inom samma pärmar. Väldigt liksom tillåtande atmosfär för en sån här som dras med så mycket å ena sidan, å den andra-känslor. Över lag så är jag ju så fruktansvärt nöjd som en människa kan vara med min livssituation idag. Åtminstone för egen del. Önskar ju att jag hade kunnat ge min lille ett helt hem, men tycker å andra sidan inte att det hem vi har nu är speciellt söndrigt.

Så tacksam över att jag har ett nätverk och förmågan att be om hjälp.

Förlossningsrädsla

Så småningom kommer det att bli dags för mig att föda fram mitt andra barn. Jag känner mig mycket mera samlad än jag trodde att jag skulle göra.

Så fort det blev klart att jag väntade barn igen tog jag kontakt med polikliniken för förlossningsrädsla och ringde ett samtal för att få en doula. Det kan hända att det är alla dessa förberedelser som gör att jag kan ta det relativt lugnt. Jag har liksom tvingats tänka igenom hela förloppet och diskuterat det på ett annat sätt än första gången.

Inför den första förlossningen tänkte jag att det viktigaste är att slappna av och andas djupt genom värkarna. Fixade jag det tänkte jag att sjukhuset få sköta resten, där skulle dom veta bättre än jag hur man gör. Epidural skulle jag naturligtvis ha. Men det blev ju inte riktigt så.

Förlossningen startade vid femtiden på morgonen mitt i mörka februari när jag gått en vecka över tiden. Värkar med tio minuters mellanrum. Hanterligt och fint. Maken for till jobbet vid sjutiden och jag vilade och djupandades hemma.

Vid elvatiden var det så förfärligt ont i mig att jag ville åka in till sjukhuset och maken kom hem. Mamma skjutsade oss till sjukhuset, men efter undersökning blev vi hemskickade igen. Mamma hämtade hem oss och skjutsade oss tillbaka vid tretiden. Jag var öppen tre centimeter och vi blev inskrivna. Otroligt kass personkemi mellan mig och barnmorskan. Jag fick känslan av att hon tyckte att jag var en fånig förstföderska, vilket i mig födde en känsla av att jag minsann skulle visa henne smärttröskel. (Smart av mig)

Hon visade oss hur lustgasen fungerade och jag beställde epiduralen. Hon skulle förbereda den och komma tillbaka med anestesiläkaren om en stund. Klockan kan ha varit kring 16.30. Jag andades lustgas och väntade på epiduralen medan värkarna blev allt mer smärtsamma och täta. Kring 17.30 mådde jag apa och sa åt maken att han måste ringa efter barnmorskan. Han skrattade och tyckte att jag skulle ta det lugnt, det skulle bli mycket värre än, trodde han.

Fem minuter senare gick vattnet och helvetet bröt ut. Maken ringde efter barnmorskan som kom insläntrande lite nonchalant innan hon såg situationen och rummet plötsligt fylldes av personal. Lillens hjärtljud gick ner. Jag hade djävulskt ont, men under hot om att mitt barn skulle dö om jag inte följde instruktionerna ställde jag mig omväxlande på alla fyra och la mig på rygg. Jag var helt öppen, annars hade det blivit akut kejsarsnitt. Nu blev det sugkoppsförlossning. 17.49 är lillen född.

På plussidan när det gäller förlossningen kan ju sägas att det gick snabbt. Jag led inte speciellt länge. På minussidan skulle jag sätta personalens bemötande före och efter och det att jag efteråt haft en rätt djup förlossningsrädsla.

Men det ska bli annorlunda denna gång. Allt har liksom planerats bättre och jag känner mig förberedd och peppad. Hoppas bara att verkligheten motsvarar planerna.

Fina dagar

Det finns fina dagar och ibland är jag så oerhört tacksam över att inte vara realist. För rent realistiskt är det inte speciellt smart att som höggravid med foglossningssmärtor ta en trekilometers pulkapromenad i snålblåst med en tvååring i släptåg. Men vi kom fram till mommos och hade en jättefin förmiddag.

Och det är inte speciellt realistiskt att börja baka lussekatter med en övertrött och superentusiastisk tvååring som hjälpreda. Men på något sätt går det och sedan har man hela julbaket undanstökat och frid i själen.

Det finns fina dagar och jag är fortfarande en oförbätterlig optimist

Stora lass mat

I mitt kritiska ekonomiska läge handlar jag billigt allt vad jag orkar. Dagens saldo i fyndjakten är tre stora bröstbitar av kyckling som för tillfället står på spisen och kokar. De ska förvandlas till två kycklingsoppor och två middagar av kyckling och ris. För att sista användningsdagen är imorgon köpte jag dem med 50% rabatt. Cirkus fem euro blev det att kosta. Och det blir (plus potatis, grönsaker och ris) minst 10 matportioner för mig och lillen.

Dessutom köpte jag en 700 grams laddning billig köttfärs som ska bli köttbullar och billigt socker och smör. Att man då betalar lite extra för att få ekologiska bananer känns helt okej.

Av erfarenhet har jag dock lärt mig att allt inte lönar sig att köpa billigt. Man måste vara lite realistisk och faktiskt bara köpa sådant man vet att man kommer att använda. Också billig mat blir ganska dyr om man förvarar den i kylskåpet och sedan bara kastar den för att den blivit för gammal. Lite extra ansträgning kräver det ju också när man handlar med kort bäst före-datum. Hade jag speciellt stor lust idag att börja koka en massa kyckling? Svar, nej. Men sist och slutligen är det inte så jobbigt.

Jag tappar takten

Läser Malin Kiveläs Du eller aldrig (Söderströms 2006) men det går för fort. Den är reserverad på biblioteket och måste återlämnas imorgon. Det är snabb läsning men det borde få gå långsamt.

Jag gör den inte rättvisa. Det som ändå händer är att mitt egna skönlitterära tänkande lyfter lite och jag känner skrivnerven darra, för första gången på nästan ett år.

Inspiration

Jag är kanske lite fylld av framtidsfarhågor och funderingar kring det här med hushållsarbete och ordning inför ensamföräldraskap till två små barn. Kunde hur som helst inte låta bli att köpa Eva Jarlsdotters guidebok från frustration till flow med lean@home (Hoi förlag, 2013).

Mycket inspirerande och tankeväckande. Tänker att jag ska ta filosofin till hjälp för att skapa ett hem som passar mig och barna. Tänker också att jag ska styra upp min matplanering och mina tvätthögar mha lean.

Ack, detta eviga nöje: att starta nya projekt :)

Nyordning

Jag har bott i mitt nuvarande hem sedan i maj och sedan i maj har jag haft en stor påse stående i bastun. I den påsen fanns en massa random tyg, lakan och gardiner, halva pussel, tavelramar och en söndrig handduk.

Sedan i maj har jag tänkt gå igenom och sortera undan nämnda påse utan att komma längre än tanken. Förrän idag. Gårdagens räd och nyorganisation i badrumsskåpena var såpass inspirerande att jag idag äntligen tagit itu med påsen.

Kastat allt som jag inte kommer att använda. Börjat tvätta det som ska få plats i linneskåpet och burit ut alla halva pussel till det brännbara avfallet. Det sistnämnda kändes extra bra, för min lille har nämligen på sista tiden roat sig med att bära omkring på nävar fulla med pusselbitar som fått regna omkring i hela lägenheten, alternativt stoppat ner dem i duschens avlopp. Mycket underhållande.

I dagens städiver har jag också dammat alla soffkuddar på balkongen, bytt och vädrat sängkläder plus bakat kolasnittar och en laddning pepparkakor. Torkat ur och sorterat i klädskåpena.

Bring on the x-mas, bara.

Dra åt svångremmen

Nu inleds (ännu) en period i mitt liv där det gäller att hålla hårt i pengarna. Speciellt rik har jag aldrig varit, men några bättre månader hade jag här i höstas. Nu är de slut och det är moderskapspeng och bostadsbidrag som gäller.

Värre har jag haft det. Bodde i cirkus tre månader i Sverige med så låg inkomst att jag efter hyran hade 70 euro kvar att leva på resten av månaden, och det skulle täcka allt. Vilket det ju också gjorde, men med den följden att jag såg ut som ett benrangel när jag äntligen tog mitt förnuft till fånga och flyttade hem till Finland igen.

Så illa blir det ju inte nu. Dels har jag sparat allt vad jag orkat under hösten och dels byggt upp ett litet lager av saker som behövs och som kan kosta en del om man köper dem till normalpris för att man måste just då. Trasor har jag massor av. Närmare åtta kilo tvättpulver. Lyxiga hand- och duschtvålar för att lite guldkanta tillvaron.

Fortsättningsvis kommer jag att ha råd att lusläsa varendaste reklam som ramlar ner genom brevinkastet och hoppa på de erbjudanden som faktiskt är bra. Maten kostar mycket mindre när man köper mycket och billigt och fryser ner. Ordentliga vinterkläder har jag till båda barnen, tack vare vårrean och moderskapsförpackningen och den fantastiska uppfinningen loppis.

Fett blir det ju inte på långa tider ännu, men jag är helt övertygad om att min lilla familj kommer att ha det helt okej.

Livet återvänder

Kanske jag nu bara måste acceptera att det finns gravidhormoner. Efter en vecka då jag vadat i sirap upp till midjan och bara försökt ta mig genom vardagsträsket med äran någorlunda i behåll återvände plötsligt energin igår.

Jag ordnade hemma och bar en massa böcker till biblioteket. Och idag har jag städat ur och organiserat om alla badrumsskåp. Tvättat maskin på maskin och börjar nu se botten på mina tvättkorgar. Känner mig lite som en ny människa.

Det här ensamföräldraskapet kräver sin kvinna. Ibland får man känna sig stark, ibland bara vänta på att styrkan ska återvända. Jag tänker på Solveig von Schoultz, och trotsar:

Nödvändighetens näve 

Tre gånger dagligen tvingad på knä
av nödvändighetens näve med mull på knogarna,
fyra gånger sänkt i en svartspräcklig förvirring
medan det försummade knackar i ett tomt bakhuvud,
fem gånger åderlåten på den sista uthålligheten
medan kärleken rinner bort genom fingertopparna,
sex gånger bortmotad från rummet med den hemliga flöjten,
sju gånger nedtrampad, sju gånger uppstigen med ett nytt trots,
varje natt famnad av en sorg som sjunkit till botten,
svalkad av drömmar, vitsippor, slängda vid vägkanten,
väckt av en gryning med mörka ringar under ögonen –

du tror du kuvar mig liv? 

Ur Eko av ett rop

Underbara unge!

Ännu en energilös och trött dag för mig. Lyfts dock lite av kvällen då mina hjälpstyrkor i form av mamma och syster med fästman kom hit och hjälpte mig få lite ordning och perspektiv på tillvaron. Ibland är sällskap det enda som kan rädda en dålig situation.

Andra gånger kan en dålig situation räddas av en alldeles underbar unge. Som glad i hågen klättar upp i sängen vid läggdags och berättar tokroliga historier på det där underbara egnenuppfunna språket, håller pusskalas och gosar nära, nära intill. Ibland känner jag mig bara så ovärdig den där kärleken min lille bjuder på så generöst.

Kanske jag istället bara borde sola i den och ta åt mig, med tanke på framtiden.

Underkänd idag

Idag har jag inte varit någon supermamma. Ingen supermänniska heller. Fattar inte varifrån den här tröttheten plötsligt har ramlat ner över mig. Duger ingenting till. Får ingenting gjort.
Så jävla humorlös och ledsen.

Borde ha lagt mig för över en timme sedan, men fastnade framför datorn och efter en stund av slösurf alldeles ifred känner jag mig lite mera mänsklig och reddy får bed. Fy fna för trötta svackor. Så många gånger redan har jag tänkt att jag är så trött som det är möjligt att bli. Men det finns alltid liksom ett lager till...

Helt slut.

Är så förbenat energilös och trött. Kvällen kommer och jag vill bara sova. Fast det är så mycket jag borde/ville.

Kanske man bara borde lära sig att lägga sig om man är trött. Orken brukar ju komma tillbaka. Gonatt.

Sjukstugan fortsätter verksamheten

Stackars fina lilla lillen är i jättedåligt skick. Hög hemsk feber, ingen matlust och ingen energi. Febernedsättande biter dåligt på honom så jag får göra mitt allra bästa att hålla honom sval på andra sätt mellan medicineringarna.

Själv har jag ont i halsen och är fruktansvärt trött. Ont i ryggen också. Men mest ont om min lille. Håller tummarna för att han ska vara bättre imorgon.

Sjukstuga

Lillen har varit jättefebrig idag. Och jag har haft kalas. Förvarnade gästerna, så de i äldre ändan valde att inte komma och utsätta sig för smittorisken. Lyckligtvis vågade sig ändå majoriteten hit.

Lillen har inte velat annat än sitta i famnen, vilket gjorde förberedelserna något hattiga. Turligt nog kom fina syster med fästman hit tidigt och hjälpte till. Och det blev fint och tårtan god och gästerna glada.

Lillen somnade fort efter BUU-klubben och jag hoppas att han ska vara bättre imorgon. Luftfuktaren står på i sovrummet för att hjälpa med förkylningen och balkongdörren är öppen för att hålla honom sval.

Lite nervös är jag över hur det ska gå med bebisen om hen skulle råka bli smittad av någon av oss inom sina första dygn, men immunförsvaret lär ju klara det mesta den första tiden, hoppas jag.

Högkänslighet

Under en av mina surfa runt med självtvivel-sessioner träffade jag på termen högkänslighet hos barn och hittade mycket jag kände igen, dels i mig själv och dels i min lille.

Kände mig lite tvungen att köpa Elaine Arons The Highly Sensitive Child och hittade mycket tröst och råd i den. Blev övertygad om att lillen är extra känslig. Inte alldeles typisk, och inte på samma sätt som jag men ändå.

I och med att jag själv är högkänslig tror jag att jag ända från början varit lyhörd och därför klarat potentiellt svåra situationer relativt smärtfritt. Men det som är och förblir mitt största problem är hur man ska sätta gränser.

Idag har det inte varit några problem i och med att jag själv varit i rätt bra balans. Då räcker det med att jag håller volymen på ett minimum och tonen vänligt stämd. Och killen gör precis som jag vill. Vi klarar dagen bråk- och skrikfritt.

Men det är ju inte alla dagar jag är i balans. Och lillen märker av obalans nästan snabbare än jag själv. Då hjälper inga vänligt stämda toner, ingen vädjan, inget vrålande, inga böner och inga kommandon. Han tar mig inte alls på allvar.

Och vad lära vi av detta? Jo att jag måste bli bättre på att ta hand om mig. Både mina fysiska och känslomässiga behov. Tror det är nyckeln till ett harmoniskt familjeliv. Ironiskt nog. För jag är mycket bättre på att ta hand om andra än mig själv.

Liv i perspektiv

Hatties liv av Ayana Mathis, Brombergs 2013.

Seg början (jag tycker det är såå orättvist att inleda en bok med att ha ihjäl två bebisar), mera fart mot slutet. Lite misslyckad svensk titel jämfört med den engelska (The Twelve Tribes of Hattie).
50 år av amerikansk historia.
Vikten av både mat i magen och inströdda kramar.

Betyg: 3 färgpennor av 5. (Misstänker att originalspråket hade höjt betyget lite)

Efterklokhet

Igår var en fruktansvärt dålig dag. Jag bara grät och grät. Fick inte fason på humöret. Visste inte ens riktigt varför.

Men nu så här på bättre humör, i efterklokhetens klara ljus fattar jag ju att det var för att jag på morgonen pratade med min familjearbetare om den där eviga bitterheten och ilskan och hämndbegäret mot min exmake. Hur jag borde släppa det, för min skull, även om jag inte vill. Inte riktigt vågar.

Arg är så mycket mera kraftfullt än ledsen. Samtidigt som arg kräver otroligt mycket mera energi, dränerar mera. Men igår var jag ledsen och drog mig framåt på knä genom dagen. Idag är jag inte ledsen och bakar tårtbottnar, röjer och har ganska roligt. Vet förstås inte om jag skulle säga att jag är aktivt arg heller. Men känner definitivt mera livslust.

Ilskan är liksom en stark skyddsbarriär mot sorgen för tillfället. Önskar så att jag kunde vara en större, bättre människa.

Nörderi

I min strävan att få koll på vardagslivet funderar jag ganska mycket kring hur man kan göra saker och ting på olika sätt. Som ett led i det hela läser jag också lite hushållsrelaterade böcker. Igår satt jag två trevliga timmar framför TV:n och läste boken Städa! av Estrid Bengtsdotter och Lotta Kuhlhorn, Bokförlaget DN 2000.

Inspirerande och praktiskt inriktad bok i skönt format. Innehöll inte så mycket nytt för mig, som ju faktiskt städat som proffs i flera år. Men jag visste inte att salt är bakteriedödande och att det funkar finfint till att putsa skärbrädor med.

En del listor också med tips på hur man får de olika rummen mera lättstädade var en fin bonus. Ganska rätt verkar jag ha hamnat helt på egen hand.

Det går upp och det går ner

Imorse fick jag verkligen skämmas för mitt gnäll-inlägg om vardagsföräldraskap från igår. Hade världens ljuvligaste (väl utvilade) lille kille som pratade så mjukt till mig i tvåordsmeningar.

"Mammmaa. Mommo?" (Mamma, kan vi hälsa på mommo idag?)

"Mammmaa. Pimmum!" (Mamma, vill du vara så snäll och rita lite med mig?)

"Mammmaa. Itta?" *klappar på stolen bredvid sin* (Mamma kan du sitta här med mig och rita en stund?)

Han var så vänligt stämd och inne på att umgås och kramas att jag blev alldeles mjuk i knäna och nästan inte förde honom till dagis idag heller, men jag skulle till rådgivningen och var lite tvungen. (Han tycker det är så hemskt traumatiskt när jag lägger mig på britsen med magen i vädret för att lyssna på bebisens hjärtljud.)

Ikväll vid läggdags var det dock fullt krig igen. Han sov inget under dagen men vi bråkade ändå i en och en halv timme om sovandet. Och han bets och skallade och vrålade både om pappa och hans nya sambo. Yyyl och gråt. Hoppas vi är goda vänner imorgon i alla fall. Så att den här kvällen får en utjämning, tänker jag. Tänker tro att jag fixar morgondagen bättre.

En annorlunda sommar

Har haft Malin Kiveläs debutbok Australien är också en ö, Söderströms 2002, som vessaläsning och gillat rätt mycket. Ska läsa hennes andra bok också innan jag går vidare till prisvinnaren Annanstans.

Hur som haver så tänkte jag i läsningen ganska mycket på Bo Carpelans Bågen (1968) där huvudpersonen också är en känslig pojke i skärgården under en sommar då mycket händer, om jag minns rätt. Borde kanske läsa om Bågen bara för jämförelsens skull.

Australien är också en ö uppskattade jag mest för karaktärsteckningarna. Speciellt Ole och mormorn som kommer läsaren närmast. Men också de hastigare tecknade karaktärerna väcker engagemang. Relationen mellan Ole och Linna är spännande och en typ av vänskap som jag själv kan relatera till från barndomen.
Det underliggande dramat engagerar inte lika mycket som karaktärerna, men behövs väl för att driva läsningen framåt.

Bitvis fruktansvärt roligt

Lånade och läste Nanna Johanssons Mig blir du snart kär i, Kolik förlag 2010. Hade ganska roligt. Ska läsa mera när jag hittar på biblioteket.

Seeeegt ikväll

Var så fruktansvärt oinspirerad när jag skulle städa undan dagens röra ikväll. Efter tre sorters bakande kändes råddet i köket nästan oöverkomligt. Men styrkt av tipsen i Lotta Abrahamssons vardagshandbok Full koll tog jag ändå tag i röran redan idag.

Den hade inte varit lättare att hantera imorgon.

Boken Full koll! Konsten att bli mera kreativ och effektiv i vardagen av Lotta Abrahamsson köpte jag i våras när exmaken och jag nyligen separerat. Han bodde kvar i vår gamla gemensamma lägenhet i väntan på att få flytta till sitt nya ställe och jag och lillen flyttade runt hos olika släktingar. Allt var kaos och jag ville bara ha ordning på livet. Perfekt tillfälle att köpa en bok som enligt baksidestexten skulle göra livet "roligare och soligare".

Pinsamt mycket tid har boken legat tillsammans med dammråttorna under diverse möbler, men några viktiga lärdomar har den i alla fall bjudit på. Bland annat då insikten att det man skjuter upp inte försvinner utan snarare växer. Det lönar sig att göra undan så fort man kan. Och jag älskar att vakna till ett ordnat kök och vardagsrum.

Vara vardagsföräldern

Tänkte på det här i söndagskväll när levandet var lite tungt och jag inte kände mig som den roligaste mamman precis. Det är också något som återkommer i mina kvällsskrivningar och där jag märker att jag är mycket inkonsekvent i känslorna.

Samtidigt som jag egentligen inte har något emot att vara vardagsföräldern, samtidigt som jag inte skulle vilja ha någon annan roll än den så fastnar jag ibland i något slags upplevd orättvisa.

När man försöker lägga sin lille som ÄR tröttare än tröttast men inte kan somna utan omväxlande försöker skalla sin mamma och ylar efter sin pappa känns det inte riktigt bra i själen. När han väl har somnat sitter man uppe lite för länge framför TV:n med tårarna droppande.

För mig vore det ett helvete att inte bo med min lille och jag tror ju nog att det känns svårt för hans pappa ibland. Samtidigt är det så fruktansvärt tydligt att en stor del av våra problem bestod i att han helt enkelt inte orkade vara pappa på heltid. För deras relation har det varit guld att vi gick skilda vägar.

För det mesta känns det bra att vara gränssättaren, tandborstaren, påklädaren, nej-sägaren, rutinuppehållaren, lugnet i stormen, matlagaren, vardagsföräldern... Ibland bara känns det som ett så otroligt otacksamt arbete. Och så dessa skuldkänslor när man är skrikig och tråkig!

Samtidigt vill jag ju verkligen vara lillens vardag, och oftast oftast oftast är den väldigt skön att leva.

Ja ja. Finns egentligen inget att säga. Ena sidan och den andra, bara.

Kalasplanering

På söndag ska jag ha kombinerat födelsedags- och inflyttningsgolej för närmaste släkten. Egentligen är det en vecka till innan jag fyller år, men tar det säkra för det osäkra och firar lite tidigare i år iom att man aldrig vet när magen tycker att den vuxit klart.

Hur som haver blir det partay (vild fest med kaffe och dopp) och jag har tänkt bjuda på:

små karelska piroger med äggsmör,
knäckig kanelkaka,
rimbobullar,
pepparkakor,
kolasnittar
kanske en russinkaka
och gräddtårta.

Hittills har jag inte kommit längre än kolasnittarna, pepparkakorna och kanelkakan. Pirogerna köper jag djupfrysta och bullarna hade jag tänkt fixa idag medan lillen är hos sin pappa. Möjligtvis hinner jag röra ihop russinkakan idag också.

Tårtan bakar jag senare, måste låna form av mamma. Tror det blir något med mycket choklad.

Lille lillen

Efter pappadagen igår var lillen alldeles upphängd och nersläppt. Trött och gnällig och hungrig och irriterad när han kom hem och fast han var så sömnig att ögonen gick i kors vägrade han somna före 22. Sov dåligt.

Vaknade hängig, hostig och småsur, så jag bestämde mig för att han inte var i dagisform, utan fick stanna hemma med mig. Vi tittade på film, tog en sväng på stan och hälsade på hos mommo. Tupplur vägrade han ta, så en ganska känslig kille somnade redan klockan 19 idag.

Så jag har fått pyssla i lugn och ro ikväll. Hann veva ihop en pepparkaksdeg och ska baka imorgon medan lillen är på dagis. Önskar bara att det kom något bra att sticka till på TV ikväll.

Fräschare mopp

Läste i någon tidning eller annan att det är bra att alltid skölja kökstrasan i kallt vatten innan man hänger den på tork, då trivs bakterierna i den sämre och den hålls luktfri längre. Samma funkar jättebra med golvmoppen.

Juligt

Julen börjar smyga sig på med rött i kök och sovrum. Köpte en kökshandduk idag med en tomte på. Bara för att det är så gulligt att jag smäller av varje gång lillen pekar och säger "Donden!"

Fixdag

Idag ska lillen vara med sin pappa i nio hela timmar och jag har massor att göra. Gårdagens röra ska åtgärdas, sängkläder bytas, hem ska städas, mat ska handlas, själv skall duschas, bullar och russinkaka bakas, batterier ska laddas, bokrecension skrivas och skickas in, tvätt tvättas.

Och så skulle jag gärna läsa lite Americanah också.

Men med ett sådant program för dagen duger det inte att jag sitter här med datorn i famnen, framför TV:n och bara vill fortsätta med det. Jag veeeet ju att jag i slutändan njuter mera när saker blir gjorda. Fast en kvart till får jag slöa, man ska inte vara alltför duktig tycker jag.

Uppdejt.
Dagens saldo då?
Röran åtgärdad,
sängen bytt i,
hem städat,
mat handlad,
själv är duschat,
batterier är laddade
och tvätt är tvättad.

Bokrecension, bullar och russinkaka hann jag inte med, men känner mig riktigt nöjd med dagen i vilket fall som helst :)

Rikedom

Lillen hade svårt att somna inatt. Låg och vred sig och kom inte till ro. Tills jag frågade om han ville somna i min famn och han la sig intill, med huvudet på min arm och somnade på två röda.

Och istället för att genast stiga upp och börja reda upp dagens röra låg jag kvar en låång stund och bara njöt av det varma och gosiga. Värmde mig en stund i den där känslan som kom i och med att min lille kom till världen: Att man är rik så rik så rik, som får privilegiet att älska en annan individ så innerligt som man älskar sitt barn.

Nya gardiner i köket

Och julstädningen fortsätter. Mamma var här idag och tvättade köksfönstret och jag strök mina nya rödprickiga gardiner.

Tomtade till det hela också lite med en hängande tomte till kökslampan och en småkitchig lertomte på fönsterbrädet. "Donden!" som min lille kallar dem.

Töntigt

Det kan väl kanske betraktas som lite töntigt, men jag anser att bland med det mest tillfredsställande som finns är att stryka kökshanddukar. När en skruttig skrynkelhög inslängd i skrubben efter en kort liten stund är prydlig och platt och doftar nytvättat och rent.

Och att plocka fram en struken kökshandduk ur skrubben och hänga upp den i köket. Ah!

Väntar nog ett år till

Idag försökte jag baka pepparkakor med min lille. Och det var inte så kul och julidylliskt som man skulle tro. Vi klarade i alla fall att få ihop tre plåtar och jag brände bara proppen en gång.
Då blev killen jättesårad och jag kände mig som värsta mamman evah.

Vänner blev vi ändå genast igen och fortsatte baka en stund till. Fast jag väntar nog minst till nästa jul innan vi gör ett nytt försök att samarbeta kring pepparkaksbaket.

DABA!

Sin första vakna timme idag var lillen jättesur och höll på och tjatade om daba. Och jag hade ingen aning om vad/vem daba är.

I vanliga fall betyder det att bada, men på kontexten idag morse förstod jag att det inte var det han tänkte på.

Höll på att bli desperat. Vad menade han?!

Så tappade han smörgåsen i golvet och pekade och sa DABA!

Och jag fattade. Killen försökte säga sablar. Som hans griniga mamma brukar säga när saker inte går som hon vill. Höll på att dö av skratt, och lättnad över att han inte har fastnat på något av de värre ord jag använder ibland. (Och vilka jag nu definitivt måste sluta med)

På 96 timmar

Nu har jag fört lite dagbok över fyra dygn och kommit fram till att jag på 96 timmar
har sovit 34 timmar
suttit vid datorn 6 timmar
läst i 4 timmar
stickat i 4 timmar
gjort hushållsarbete och lagat mat i 13 timmar
skött barn (utan att göra annat samtidigt) i 20 timmar
skött min hygien och klätt mig i 1,5 timmar
handlat och shoppat i 3 timmar
varit social (utan att göra annat) i 5 timmar
och 4 timmar har jag åkt bil och promenerat för att ta mig från punkt A till punkt B.

Därutöver finns cirkus 1,5 timmar till som gått åt till strötid mellan aktiviteter och en del slöande.

Två saker som jag märkt i dagarna som gått är 1) Att jag mera levt så som jag vill göra, redan för att jag vetat att jag ska skriva upp vad jag gjort. Ökad stick- och lästid har liksom automatiskt ramlat in och jag har slötittat mycket mindre på TV. Och inte saknat det det minsta. Slötittande är nästan mera avkopplande om man samtidigt sitter och stickar.

2) Att det är myyyycket sällan jag gör mindre än en sak i taget. När jag sitter på dass läser jag böcker. När jag lagar mat leker jag samtidigt med sonen. Medan jag borstar tänderna packar jag dagisväskan. Medan jag går mellan dagis och hemma ringer jag viktiga samtal.

Ska mera försöka tänka en sak i taget för att kanske effektivera mina aktiviteter lite. I den mån det nu är möjligt. Barn sköter jag ju nästan på heltid, så då blir det automatiskt att man har åtminstone två bollar i luften samtidigt.

Vara sig själv nog

Det känns nästan hemskt, men för tillfället behöver jag en man ungefär lika mycket som en fisk behöver en brödrost.

Visst kan jag känna att det vore praktiskt att vara två om barnskötseln i vardagen, så att jag kunde gå på gym/sjunga i kör/skita ifred ibland, men det är ju inte specifikt ett parförhållande man behöver för att uppnå det. En inhoppande barnvakt räcker.

Och jag behöver ju ibland lite vuxet samtal, men då kan jag vända mig till mamma, syster, vänner eller min familjearbetare.

Tanken på att upprätthålla en tvåsamhet känns mest som ännu en tids- och energitjuv. Jag känner att jag besparas en massa besvikelse när jag vet att det är jag själv som ska (och kan) sköta vardagen. Och det finns inte ord på hur mycket jag värdesätter kvällarna när jag får sitta i soffan och ostört läsa en bok eller sticka utan att det ramlar en massa krav i nacken på mig.

Jag tror säkert att jag efter ett tag kommer att bli trött på ensamheten och känna att jag behöver någon, men efter min senaste relation känner jag mig så väldigt bränd/skållad att jag för tillfället är mig själv mer än nog.

Att vänta andra barnet

Graviditet nummer två har för min del varit lättare än den första. Magen blev förvisso störrre fortare, men jag har varit mindre orolig, väntan har hittills känts mindre lång och krämporna har varit färre.

Visst har jag också denna gång känt av foglossning, bröstbränna, nattliga sendrag och trötthet. Och till skillnad från första gången så mådde jag faktiskt illa den här gången, i nästan hela de första 16 veckorna.

Men fokus har liksom hela tiden legat mest på det befintliga barnet och det har varit skönt, tycker jag. Och jag har varit mera fokuserad på hur det ska bli efter förlossningen än jag var första gången. Då var liksom graviditeten själva grejen och jag kunde liksom inte ens föreställa mig hur det skulle vara efteråt.

Allt man hade var en massa filmbilder fulla av romantiskt flimmer. Medan jag den här gången känner mig mera förberedd på hur det faktiskt kan vara.

Och som jag längtar efter att få hålla bebis nummer två! Efter att få ha dem båda på en sådan plats att jag kan se dem. Längtar efter att få lära känna det här andra barnet också. Ser på många sätt fram emot den tillvaro, som säkert kommer att betyda mera jobb, men också dubbel glädje.

För om det är ljuvligt att vara mamma åt en, hur underbart borde det då inte vara att få vara mamma åt två?

Den egna sömnen

Mycket just nu handlar om skrik och sömn. Men det är ju bara så viktigt!

En utvilad mamma är en glad mamma, tänkte jag igår när jag var som värst sur. Så klockan 20.30 packade jag ner både mig och lillen i säng och efter tio timmar egen sömn känner jag att jag är ikapp med mig själv. Både för min hälsa och mitt välmående vore det supert om jag kunde börja komma i säng senast klockan 22 om kvällarna.

I förlängningen vore det nog också roligare för lillen. Men det förutsätter nästan att han själv då somnar senast klockan 19. För mammor behöver egen tid...

Månne det inte ska gå att ordna.

Kanske nattsömnen räcker?

Så lillen som inte sov på dagen igår sov 13 ostörda timmar förra natten. Och har inte sovit idag och är nere för räkning sedan snart fyra timmar tillbaka. Utan att jag behövt kriga med honom om insomning.

Känns så otroligt lyxigt. Om jag nu inte ännu skippar dagsluren helt och hållet (testa kan man ju alltid) så har jag åtminstone bestämt att jag ska sluta med maratonläggningar i flera timmar framöver. Han verkar ju klara sig på nattsömnen.

Uppdrag humörpejl

Jag är väldigt långt en känslomänniska och har märkt att mitt humör för dagen ganska långt får prägla hur jag ser på dagarna innan och dagarna efter.

Tänkte att jag, efter att jag blir klar med att kolla min tidsanvändning, skulle kunna göra en liknande grej för att kolla mina humörsvängningar. Kanske få en mera realistisk bild av hur jag egentligen är. istället för att som läget är nu bara gå och tro att jag omväxlande är arg eller glad hela tiden.

Skrikig dag

Idag har varit en lite såndär upp och nerig dag när varken jag eller lillen sovit någon dagslur. Och mönstret blir liksom ganska tydligt... Extratrött mamma=extra högljudd och humorlös mamma och extratrött lille=extra svårhanterlig, envis och gnällig lille.

Men sedan kom kvällen och han somnade på 20 minuter. Nattningen, som vanligtvis innebär minst en timme av gråt och tandagnisslan och meningsskiljaktigheter och tålamodsprövande gick på 20 snälla goseminuter när vi inte grälade alls utan bara mös.

Sitter här i nystädat kök och tänker att det kanske nästan är värt det. Lite extra gnäll på dagen för att få en så här harmonisk kväll... Då skulle jag också slippa grälet innan middagsluren och därmed kunna stryka ännu ett skriktillfälle...

Men den tvååring finns väl inte som inte skulle behöva en lur på dagen?

Köket igen

Alla skåp, kaklena och fläkten är nu putsade och klara för jul! Bara spis och frys kvar. Skönt att ha det undan, dedär sista skåpena har hängt som dåligt samvete över mig tillräckligt många kvällar nu.

Proffstips för spisfläkten: Diskmedel och mikrofibersvamp klarar det mesta i fettfläcksväg, utan att man alltför mycket tappar nerrrrrven.

Så idag firar jag att köket är klart, liksom skilsmässan som gick igenom idag. Stor dag. Rent hus på många plan, liksom.

Bikinikropp

I nästa sommar ska jag i total sorglöshet vara på stranden i bikini och jag tänker inte ens se det som en statement. Nu har jag läst Kroppspanik av Julia Skott (Natur och Kultur 2013) och känner mig upplyft, lite arg och full av ansvar över kommande generationer av flickor och de nu uppväxande.

Tammetusan om jag inte ska börja tänka snällare om mig själv och tammetusan om jag inte ska ta och skita i det här med vikt i kilo och börja leva som om jag redan var snygg och nöjd med mig.

Läs boken!

Somliga dagar

Ibland är livet väldigt omärkvärdigt och väldigt skönt att leva. Idag har varit en alldeles genomvanlig vardag full av genomvanliga sysslor och det har varit jätteskönt.

Jag har läslust igen, det får räknas som lite ovanligt. Men skönt.

Och med lille älsklingen har vi läst leksakskatalog och tagit långlur och byggt tågbanor och badat och lagt pussel och kramats och ritat och pratat.

Jag är så tacksam över att det alldeles vanliga vardagslivet kan vara så otroligt givande och råmysigt och underbart. Och klockan närmar sig elva, jag känner mig skönt trött i kroppen och ska verkligen försöka lägga mig i tid ikväll.

Uppdrag tidsanvändning

Vad gör jag egentligen med mina dagar? Ofta har jag känslan av att de flyter förbi utan att jag får något gjort och på sista tiden har dagarna varit så oerhört korta.

Steg ett i detta projekt blir att ärligt skriva ner hur jag nu lever, vad jag egentligen gör.

Steg två blir att fundera över vad jag vill förändra.

Steg tre är genomförandet av önskade förändringar.

Steg fyra blir väl att utvärdera. Se om jag blir lyckligare.

Prisvinnare

Litterära pris finns det ju en del av. Långt ifrån alla som finns på alla listor som finns är jag dock speciellt lockad av, för att uttrycka sig snårigt.

Men tänkte att jag kunde börja samla alla prisvinnare jag läser under en rubrik. Och jag kör på författare. Så att om en förffis belönats för någon bok så platsar alla dens böcker i kategorin.

Jag var på bibban härom dagen och hittade Malin Kiveläs två första böcker. Tänkte börja med dem.

Mats kamp

Mats kamp
Serieroman, Galago 2011

Högst upp det som kanske är mig mest främmande och mest intressant: en pappas kärlek till sitt barn. En kärlek som syns. Vill läsa mera om sådant, få inblick i hur det funkar. (Tar fasta på lästipset i boken och ska söka upp The Road) Kanske bli bättre på att se pappakärleken, kanske kunna tolka om det jag ser som brist på den till något annat. Men det rör ju min personliga historia.

Nummer två. Herregul så man kan halvt jobba ihjäl sig. Som kulturarbetare och som lärare i Sverige, inte för att jag vet hur mycket bättre situationen är i Finland.

Nummer tre. Jag vill också ha ett parförhållande med grund i ett ständigt pågående samtal! Igen, personlig historia.

Annars? Snabbläst, riktigt berörande emellanåt. Inte så störigt med manligt centraljag som jag hade väntat mig. Skulle möjligen ha velat veta mera om Victorias känslor, men nu var det ju faktiskt Mats kamp det gällde.

Räkna till 150

Hade långväga vänner på besök ikväll och missade en hel timme med dem för att jag förgäves försökte lägga en liten lille som inte ville/kunde somna. Räknade till 150 utandningar, ungefär, men propparna blev ändå lite brända.

Lyckligtvis var vi ändå vänner när han äntligen somnade, med hela lilla kroppen tätt intill mig. Ibland är han så mysig när han äntligen somnat att man bara vill väcka honom igen. Lyckligtvis har man mera förnuft än så.

Bitterhet och ilska

Sedan parrelationen mellan mig och min snart exmake tog slut brottas jag emellanåt med en alldeles enorm bitterhet och ilska. Vilket må vara helt berättigat och okej, så länge jag lyckas hålla det utanför relationen mellan far och son. Hittills går det bra.

Å andra sidan är det ganska energikrävande att gå med dessa känslor bubblande i magen. Var just och pratade med psykolog på familjerådgivningen som helt klokt påpekade att det ju först och främst är jag som lider av dessa känslor och att en kanal för att få ut dem kunde vara att varje kväll sitta i 15 minuter och skriva av mig med vänster hand. Tids nog kommer jag förhoppningsvis att kunna försonas med dessa känslor.

Så projekt kvällsskrivning kan betraktas vara inlett.

Mattor

Nu är alla mina mattor rena. Vårmattorna ligger hoprullade i tvätteripåsarna i väntan på ljusare tider och hall- och köksmattorna är nytvättade i maskin. Alldeles super att ha mattor som man kan tvätta själv i maskin. Speciellt bra iom att jag är en sällan skådad klottgris i köket och med tanke på barnvagnar som rullas av och an i hallen.

Annars har dagen varit mindre produktiv än tänkt. Sonen har varit med pappa och jag har veckostädat hemma, men inte så mycket mera. Sjuhuhuuuukt irriterande att gravidstäda med sammandragningar och bröstbränna och galen klumpighet. Inte så hemskt länge till dock, så jag ska inte klaga (så mycket).

Två flugor på smällen

Jag har varit lite dålig på att läsa på sista tiden och liksom lite känt att det vore najs med något slags projekt att samla mitt läsande under. Har dessutom känt att jag har lite dålig koll för tillfället iom att jag helt skippat Knausgårds kamp och Noréns dagbok osv. Så, två flugor på smällen!

Kommande läsprojekt:
Knausgård Min kamp del 1-6
Noréns två dagböcker
Oates dagbok 1973-82
Slänger in Mats kamp av Mats Jonsson också
och varför inte Henrik Tikkanens adressböcker.
Så kunde jag också läsa Rosenlunds Kopparbergsvägen 20 inom samma projekt.
Och Donners Mammuten.

Borde ta ett tag att genomföra. Kanske jag hittar några fler kvinnor att passa in i helheten i något skede också. Tips mottages.

Sluta skrika

Som mamma, speciellt sedan jag blev ensamstående och speciellt sedan min pågående graviditet börjat påverka mobilitet och välmående har jag varit lite skrikig. Det är inte kul för vare sig mig eller min unge herr Son.

Vanligtvis klarar jag att vara mild och god och tålmodigt be honom göra si och inte så, men speciellt när kvällen blir senare och jag börjar vara lite trött händer det att mina bokstäver kommer ut onödigt stora och med onödig kraft.

Hursomhaver, har jag lite tagit det som ett projekt att sluta skrika och härja, eller att i vart fall skrika och härja mycket mindre än jag gör nu.

Samtidigt passar jag på att träna inför förlossningen! Man blir nämligen rätt fort lugnare av att försöka slappna av i kroppen och räkna utandningarna medan man med varje pust tänker sig att man blåser ut alla spänningar och all frustration. Och på varje inandning matar man sig med positiva tankar om blommor, sommar, glada barn och choklad och försöker komma ihåg att inga situationer varar för evigt. Att även om allt är lite uppochner just nu, så får jag ordning på livet igen när jag lugnat ner mig.

Köket

En vecka efter påbörjad städning har jag putsat ur de tre lådorna och putsat ur fem skåp med antibakteriell handtvätt, Cif och mirakelsvamp. Jobbigast och mest belönande hittills var att städa ur torkskåpet för disken. Sjukt rent och fräscht blev det.

Inser ibland hur otroligt gott det gör själen att städa riktigt grundligt. Andra iblandor är det bättre att äta en chokladplatta och klicka runt på en massa hjärndött på jootjoob.

Kvar att städa i köket är fyra skåp, ugnen och spisfläkten, samt att frosta ur frysen. Men det får vänta till ordentliga minusgrader och ett senare tillfälle.