Under en av mina surfa runt med självtvivel-sessioner träffade jag på termen högkänslighet hos barn och hittade mycket jag kände igen, dels i mig själv och dels i min lille.
Kände mig lite tvungen att köpa Elaine Arons The Highly Sensitive Child och hittade mycket tröst och råd i den. Blev övertygad om att lillen är extra känslig. Inte alldeles typisk, och inte på samma sätt som jag men ändå.
I och med att jag själv är högkänslig tror jag att jag ända från början varit lyhörd och därför klarat potentiellt svåra situationer relativt smärtfritt. Men det som är och förblir mitt största problem är hur man ska sätta gränser.
Idag har det inte varit några problem i och med att jag själv varit i rätt bra balans. Då räcker det med att jag håller volymen på ett minimum och tonen vänligt stämd. Och killen gör precis som jag vill. Vi klarar dagen bråk- och skrikfritt.
Men det är ju inte alla dagar jag är i balans. Och lillen märker av obalans nästan snabbare än jag själv. Då hjälper inga vänligt stämda toner, ingen vädjan, inget vrålande, inga böner och inga kommandon. Han tar mig inte alls på allvar.
Och vad lära vi av detta? Jo att jag måste bli bättre på att ta hand om mig. Både mina fysiska och känslomässiga behov. Tror det är nyckeln till ett harmoniskt familjeliv. Ironiskt nog. För jag är mycket bättre på att ta hand om andra än mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar