Det känns nästan hemskt, men för tillfället behöver jag en man ungefär lika mycket som en fisk behöver en brödrost.
Visst kan jag känna att det vore praktiskt att vara två om barnskötseln i vardagen, så att jag kunde gå på gym/sjunga i kör/skita ifred ibland, men det är ju inte specifikt ett parförhållande man behöver för att uppnå det. En inhoppande barnvakt räcker.
Och jag behöver ju ibland lite vuxet samtal, men då kan jag vända mig till mamma, syster, vänner eller min familjearbetare.
Tanken på att upprätthålla en tvåsamhet känns mest som ännu en tids- och energitjuv. Jag känner att jag besparas en massa besvikelse när jag vet att det är jag själv som ska (och kan) sköta vardagen. Och det finns inte ord på hur mycket jag värdesätter kvällarna när jag får sitta i soffan och ostört läsa en bok eller sticka utan att det ramlar en massa krav i nacken på mig.
Jag tror säkert att jag efter ett tag kommer att bli trött på ensamheten och känna att jag behöver någon, men efter min senaste relation känner jag mig så väldigt bränd/skållad att jag för tillfället är mig själv mer än nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar