Förlossningsrädsla

Så småningom kommer det att bli dags för mig att föda fram mitt andra barn. Jag känner mig mycket mera samlad än jag trodde att jag skulle göra.

Så fort det blev klart att jag väntade barn igen tog jag kontakt med polikliniken för förlossningsrädsla och ringde ett samtal för att få en doula. Det kan hända att det är alla dessa förberedelser som gör att jag kan ta det relativt lugnt. Jag har liksom tvingats tänka igenom hela förloppet och diskuterat det på ett annat sätt än första gången.

Inför den första förlossningen tänkte jag att det viktigaste är att slappna av och andas djupt genom värkarna. Fixade jag det tänkte jag att sjukhuset få sköta resten, där skulle dom veta bättre än jag hur man gör. Epidural skulle jag naturligtvis ha. Men det blev ju inte riktigt så.

Förlossningen startade vid femtiden på morgonen mitt i mörka februari när jag gått en vecka över tiden. Värkar med tio minuters mellanrum. Hanterligt och fint. Maken for till jobbet vid sjutiden och jag vilade och djupandades hemma.

Vid elvatiden var det så förfärligt ont i mig att jag ville åka in till sjukhuset och maken kom hem. Mamma skjutsade oss till sjukhuset, men efter undersökning blev vi hemskickade igen. Mamma hämtade hem oss och skjutsade oss tillbaka vid tretiden. Jag var öppen tre centimeter och vi blev inskrivna. Otroligt kass personkemi mellan mig och barnmorskan. Jag fick känslan av att hon tyckte att jag var en fånig förstföderska, vilket i mig födde en känsla av att jag minsann skulle visa henne smärttröskel. (Smart av mig)

Hon visade oss hur lustgasen fungerade och jag beställde epiduralen. Hon skulle förbereda den och komma tillbaka med anestesiläkaren om en stund. Klockan kan ha varit kring 16.30. Jag andades lustgas och väntade på epiduralen medan värkarna blev allt mer smärtsamma och täta. Kring 17.30 mådde jag apa och sa åt maken att han måste ringa efter barnmorskan. Han skrattade och tyckte att jag skulle ta det lugnt, det skulle bli mycket värre än, trodde han.

Fem minuter senare gick vattnet och helvetet bröt ut. Maken ringde efter barnmorskan som kom insläntrande lite nonchalant innan hon såg situationen och rummet plötsligt fylldes av personal. Lillens hjärtljud gick ner. Jag hade djävulskt ont, men under hot om att mitt barn skulle dö om jag inte följde instruktionerna ställde jag mig omväxlande på alla fyra och la mig på rygg. Jag var helt öppen, annars hade det blivit akut kejsarsnitt. Nu blev det sugkoppsförlossning. 17.49 är lillen född.

På plussidan när det gäller förlossningen kan ju sägas att det gick snabbt. Jag led inte speciellt länge. På minussidan skulle jag sätta personalens bemötande före och efter och det att jag efteråt haft en rätt djup förlossningsrädsla.

Men det ska bli annorlunda denna gång. Allt har liksom planerats bättre och jag känner mig förberedd och peppad. Hoppas bara att verkligheten motsvarar planerna.