Tänkte på det här i söndagskväll när levandet var lite tungt och jag inte kände mig som den roligaste mamman precis. Det är också något som återkommer i mina kvällsskrivningar och där jag märker att jag är mycket inkonsekvent i känslorna.
Samtidigt som jag egentligen inte har något emot att vara vardagsföräldern, samtidigt som jag inte skulle vilja ha någon annan roll än den så fastnar jag ibland i något slags upplevd orättvisa.
När man försöker lägga sin lille som ÄR tröttare än tröttast men inte kan somna utan omväxlande försöker skalla sin mamma och ylar efter sin pappa känns det inte riktigt bra i själen. När han väl har somnat sitter man uppe lite för länge framför TV:n med tårarna droppande.
För mig vore det ett helvete att inte bo med min lille och jag tror ju nog att det känns svårt för hans pappa ibland. Samtidigt är det så fruktansvärt tydligt att en stor del av våra problem bestod i att han helt enkelt inte orkade vara pappa på heltid. För deras relation har det varit guld att vi gick skilda vägar.
För det mesta känns det bra att vara gränssättaren, tandborstaren, påklädaren, nej-sägaren, rutinuppehållaren, lugnet i stormen, matlagaren, vardagsföräldern... Ibland bara känns det som ett så otroligt otacksamt arbete. Och så dessa skuldkänslor när man är skrikig och tråkig!
Samtidigt vill jag ju verkligen vara lillens vardag, och oftast oftast oftast är den väldigt skön att leva.
Ja ja. Finns egentligen inget att säga. Ena sidan och den andra, bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar