Lite mera redo för hösten

Tadaa! Jag har till och med stickat! Sockor och vantar till lillkillen :)

Vändpunkter

Jag tror att vi befinner oss i slutskedet av slutet, på förhållandet. Han åkte hem för att sova ikväll.

Innan han for sa han att han tänkt mera på hur jag har behandlat honom nu under sommaren. Och jag förstår ju precis vad han menar. Jag har verkligen varit väldigt långt ifrån en idealisk partner. Jag har ju kämpat med mig själv, men det spelar sist och slutligen ingen roll. "Det finns ingen kärlek, bara kärlekens gärningar."

Början av sommaren var ju värst. Men vi pratade om saken och jag tycker att jag har skärpt mig ganska bra. Men då har jag å andra sidan redan känt ett tag att jag inte kan vara mig själv i den här relationen.

Egentligen ska väl inte människor som plockar fram det värsta i varandra vara tillsammans. Det är inte alltid som två bra typer bildar en bra helhet. Jag har inte varit den bästa, men jag har inte heller varit den sämsta människan i världen under den här tiden. Jag har varit ganska mänsklig, tycker jag. Felbar och emotionell.

En stor punkt där det brustit har nog varit takten i förhållandet. Allt har gått för fort.

Ännu behöver vi prata och det gör mig lite ont om barnen, lite ont om honom som går miste om dem. Men jag tror faktiskt att det här nu börjar närma sig avslutat kapitel. Med alla möjliga känslor inblandade. Fast jag tror nog att vändpunkten behövs hur som helst, ingenting var riktigt hållbart längre.

Självplågeri

Jag klarar ju inte riktigt av det. Men sedan jag läste en kurs om bilderböcker och boken "Ängelungen" (med text av Margareta Thun och bild av Chris af Enehielm) ingick så måste jag läsa alla bilderböcker som handlar om döden och att förlora någon av sina närmaste.

Härom dagen lånade jag och läste "Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta" av Grete Rottböll och Emma Virke. Och man går ju sönder. Det står i efterordet om betydelsen av att prata om döden med sina barn, men jag hoppas att det är något jag ska slippa i många år ännu. Tror att jag läser dessa böcker främst för att behandla mina egna traumor och rädslor inför döden. Det är något med bilderboken som medium som griper tag om hjärtat på ett helt annat sätt än vuxenböcker. Det blir så rått.

Och jag går sönder. Om det fanns ett sätt att skydda alla barn från all sorg för all framtid...

Konstruktiva diskussioner

Det hela började med att jag satt och läste medborgarinstitutets kurskatalog för hösten. "Ååh", sa jag. "Jag blir så sugen på att lära mig språk när jag läser den här katalogen." Det tyckte min pojkvän först att lät orealistiskt, sedan själviskt. Vi lade barn och fortsatte sedan diskutera.

Kontentan är väl den att vi kommunicerar på så olika sätt att det blir svårt att förstå varandra. Mitt sätt att kasta fram olika idéer och förslag uppfattar han som väldigt oseriöst. Han verkar rädd för att jag inte har någon panik över framtiden, verkar tro att jag inte kommer att kunna (ekonomiskt) tillgodose mina barns behov framöver.

Vi blev väl lite ledsna båda två. Han för att han är rädd och orolig. Jag för att jag börjar känna att mina möjligheter att vara mig själv i den här relationen blir allt mer kringskurna. Vi slutade diskussionen med att komma fram till att det här antagligen inte var sista gången vi gjorde varandra ledsna.

Jag börjar bara oroa mig för att vi i längden kommer att göra varandra olyckliga.

Tidens framfart

Min lilla har blivit åtta månader gammal. Hon ställer sig upp. Hon leker på ett alldeles nytt sätt, och hon kan skoja!!! Hon är underbar. Och storebror är underbar! Såna fantastiska och otroligt smarta barn!

På minussidan reagerade lillan väldigt starkt på vaccinerna den här gången med att bli superdålig i magen. Hon vill inte äta något alls. Men dricker en hel del mjölk och välling och verkar pigg. Storebror plågas emellanåt av en sanslös svartsjuka, med jag räknar med att det ska gå över. Emellanåt leker de så fint tillsammans. Skratten bara kvillrar.

Tvåsamheten är ett fortsatt huvudbry. Jag pendlar mellan tilltro och misstro. Försöker låta tiden fara fram och låta saker och ting lösa sig av sig själva.

Tvåsamhet

Jag har hittat en karl att dela vardagen med. Han är jättefin och kommer fint överens med barnen. Mitt stora problem är bara det att jag är så oerhört genomtrött och galet slut, känner att jag inte har något att ge någon alls vid slutet av dagen när ungarna är lagda.

Vår relation har varit ganska intensiv hittills och blev det efter bara en månad av dejtande. Han är här varje kväll, natt och helg och har så varit i två månader nu. I början var det helt okej men nu har det börjat plåga mig lite, att jag aldrig får vara ensam. Hur bromsar man och går tillbaka? Jag blir otrevlig och knäpp när jag alltid ska vara i förhållande till någon annan. På riktigt. Galen.

Känns som att hjärnan smälter, nerrven blir tunntunn och barnen svårare att orka med. Mitt behov av ensamhet är skriande och ouppfyllt och jag vet inte vad jag ska göra. Jag tror ju att jag tycker om honom, egentligen, men det blir så svårt att veta utan rum att andas i. Det knäppa är väl att jag har en föreställning om att man ska vilja vara tillsammans när man är nykär. Men allt jag vill är att få vara i fred. Detta plågar mig något oerhört.Och jag vet inte hur jag ska diskutera dessa saker med honom utan att det blir fel. Är väl bara att grabba tjuren vid hornen egentligen...

Hur sjutton gör alla tvåsamma typer?

Zombietrött mor

Är inte riktigt i mitt piggaste tillstånd. Dottern är på gränsen till att börja krypa så hon tränar allt vad hon orkar både natt och dag. Vaknar och gungar på alla fyra, gråter.

Sonen har aldrig varit någon riktigt stabil sovare, och har nu på sistone varit väldigt engagerad i ägandefrågor ("Neeeheeej, den är miiiihiiiiin") gärna kring tretiden på natten.

Lång paus

Det har varit ganska mycket allt möjligt. Egentligen har jag inte haft någon aning om tidens gång sedan december 2013. Och plötsligt var det varmt ute och svettiga barn i sängar om kvällen och plötsligt var det kallt igen och så kom midsommaren. Och gick. Och så blev det juli och jag satt en kväll och hade tid och ork att skriva ordentlig recension och kände mig textuellt taggad.

Tänk om man skulle börja blogga igen, tänkte jag. Om barn och liv och böcker och hopp och tvåsamhet och känslor och brist på känslor. Så, nu är jag här igen.

Tänka om

Det var liksom lite tänkt och meningen att jag skulle börja studera till hösten. Men man får ju tänka om och nu har jag bestämt mig för att vara hemmamamma i åtminstone ett extra år.

Ekonomiskt är det lika görbart som studierna, så jag kommer att ha lika små möjligheter att uppfylla materiella drömmar för mig och barna som om jag hade börjat studera. Men det jag har som jag kan ge mina barn är min tid, och de kommer inte att vara så här små för evigt. Nu eller aldrig alltså.

Fastnat

Var på biblioteket och lånade en bilderbok som heter "Den sitter fast". Skriven och illustrerad av Oliver Jeffers. Handlar om Floyd vars drake fastnar i ett träd och vad han gör för att få loss den. Skrattade så jag nästan sket ner mig, men sonen ville hellre läsa Nalle Puhs femminuterssagor.

Djup suck och börja om igen

Lillen kom hem från far sin och var sjuhuukt hyper. Hittade halvtuggade godisar i hans halsskydd. Påbörjade läggningsprocessen som slutade en och en halv timme senare. Städade undan det sista av dagens rådd, kokade tevatten och bredde smörgåsar.

Då hörs hostande från sovrummet och sedan storgråt och jag hittar en nerkräkt lille i nerkräkt säng. Lugnar honom och bär till vessan där vi tvättar bort det värsta och byter till ren pyamas. Lillan vaknar och börjar skrika. Jag stoppar tutten i min på henne och börjar dra alla nerkräkta sängkläder till vessan. I släptåg har jag en lille som klaggråter och en skitarg lilla i vagnen som vrålar allt vad hon orkar.

Så får jag för mig att jag inte haft tillräckligt rena händer när jag stoppade tutten i mun på lillan och måste dubbeltvätta händerna och byta tutt. Står och spolar av spyorna från kuddarna ner i vessastolen och alla barna skriker. Jag springer med tutten åt lillan och gör mitt bästa att lugna storebror. Bäddar rent i sängen medan alla barnen skriker. Vill skrika själv.

Vagnar lilla tills hon somnar. Lägger lille, som ännu lukar kräks och egentligen behöver ett bad (men som utvecklat något slags fobi för hårtvätt efter simhallsbesök med far sin och därför kräver en massa tid och pepp och stabil mamma för att bad ska lyckas). Lillen pusskalasar och somnar lugnt. Och jag känner ännu en gång att ja, detta är vääldigt tungt emellanåt men det går.

Jag älskar mina ungar och jag är rätt säker på att dom älskar mig, och ingen av oss är 100 procent lyckade hela tiden, men kärleken bär.

Livsuppgiften

För tillfället består mitt liv till 120% av att se till att hela familjen har rena rumpor och mätta magar. Hinner serriööst inte blogga. Annars trivs jag rätt bra med tillvaron.

Förlossningsrädsla del två

Jajja. Det körde ihop sig igen. Under hela graviditeten gick jag till polikliniken för förlossningsrädsla och förberedde mig på en helt annan upplevelse än första gången. Närmare 200 euro har jag välan betalat i avgifter också.

Och ingenting blev som jag hade planerat och önskat och velat.

Till all lycka blev jag igångsatt, för hade det börjat spontant och hemma hade jag med god tur fött i ambulansen.

Jag åkte in på morgonen vid halv tio för igångsättning. Doulan och mamma skulle komma senare. Dom kom och vi hade en fruktansvärt rolig dag. Pratade massor om allt möjligt och skrattade massor. Drack kaffe, tog promenader.

Kring halv fem, efter två doser Cytotek kickade min kropp in och började värkarbeta. Precis samma känsla som första gången. Jätteonda värkar som bara registrerades som små guppor på kurvan. Blev undersökt av läkare och jag berättade för henne att jag trodde att värkarna hade att göra med att kanalen höll på att utplånas. Det visade sig att jag hade rätt.

Kvart före sex blev det plötsligt verkligt allvar och jag ville ha smärtlindring. Lustgas i första hand. Doulan ringde för att beställa det och läkaren kikade bara in och upplyste om att ingen hade tid just då. Fem minuter senare ringde vi igen och då var det akut-akut. Jag ville ha min planerade spinalbedövning.

Barnmorskan undersökte mig och sa att jag var fyra centimeter öppen och att babyn ännu låg rätt högt uppe. Jag skulle byta om och vi skulle flytta oss till en förlossningssal. Jag gapade på om spinalen. Det skulle inte vara någon brådska påstod barnmorskan. Innan jag kunde få den var hon tvungen att fylla i mina papper, duka bordet för anestesiläkaren, sätta kanylen och så skulle jag måsta byta nattskjorta till en som var öppen i ryggen. Det skulle inte ta mera än cirkus 10 minuter. Jag upplyste henne om att vi inte hade tio minuter.

På något vänster tog jag mig till förlossningssalen. Klockan kan ha varit fem över sex. Väl framme ställde jag mig på alla fyra vid sängen medan barnmorskan satte kanylen. Jag upplyste henne igen om att tiden var knapp. "Och nu går vattnet" sa jag. Och det gick i två plask. Jag klättrade upp i sängen och stod där på alla fyra. Mamma stod i dörren och bad barnmorskan lyssna på mig. Barnmorskan plockade med anestesiläkarens bricka. Doulan försökte övertyga mig om att varken jag eller babyn skulle dö. För det trodde tydligen jag. "Nu kommer babyn, nu måste jag krysta" sa jag. "Ja, ja", sa barnmorskan och jag krystade.

Ut flög min lilla flicka, utan att någon tog emot henne. Pladask med huvudet före och en kullerbytta i luften innan hon landade och lyckligtvis hölls på sängen. Klockan var 18.24. Mamma stod i upplösningstillstånd vid dörren, doulan stod bredvid sängen och barnmorskan höll fortfarande på med anestesiläkarens bricka.

Om jag ska ha flera barn ska jag beställa planerat kejsarsnitt så fort jag kommit förbi graviditetsvecka 12. Aldrig mera en nedrevägsförlossning, säger jag bara.

Mycket nu

Jag är nu ensamstående mamma till två barn under två år. Det är mycket nu. Hinner inte med så mycket mer än barna. Är trött och lycklig.

Dessutom gör hormonerna alla känslor stora. Men mina barn är världens finaste och ska bara ha det bästa, i evighet. Amen. Så jag får skärpa mig.

Älskar och hatar

Jag älskar potatismos för att det nästan alltid hamnar mera i sonens mage än på golvet. Men hatar potatismos för att det fastnar så djävulskt på matstolen.

Jag hatar lego för att det är högljutt att städa undan, för att post-lek dräller det bitar överallt och det gör djävulskt ont att trampa på en bit.

Men jag älskar lego när jag under soffan råkar hitta Kapten Krok som kör polismotorcykel, med en djurparksarbetare som passagerare.

Affirmationer

När det är som mest kaotiskt omkring mig och jag har som mest lust att tokvråla har jag börjat med affirmationer. Och det funkar så mycket bättre än tokvrål!

"Jag är en ö av lugn och harmoni och god vilja. Runt mig, som ringar på vattnet, sprider jag lugn, harmoni och god vilja."

När jag är riktigt stressad och som mest asförbannad måste jag börja enklare och bara intala mig att jag är en ö av lugn som flyter genom kaos. Cirka 150 gånger ibland. Men så småningom börjar både jag och situationen (sonen) lugna ner sig och vårt hem blir en ö. Av lugn.

Tills nästa gång jag tappar nerven.