Nyårslöften

En del i mitt älsk av nya år består i glädjen i att lova en massa saker. Chansen att göra om och göra rätt, liksom. Filar för tillfället på femtiotvå "löften" för det nya året.

I år ska jag ta hand om mig själv. Göra roliga saker. Skaffa mig sådant jag drömt om.

Nu var det jul här i vårt hus

Jag älskar nya år! Det är det bästa som finns när julen är julad att snart, snart får man börja på ny kula (igen). Året 2013 bjöd på en hel del sorg och svårigheter, men mest av allt ändå positiva förändringar och en klar höjning av livskvaliteten.

Så här i startgroparna till 2014 känner jag mig mera balanserad än jag någonsin gjort hittills i mitt vuxna liv. Saker och ting är inte ideala, men jag vet i mitt djupaste själv att jag klarar livet och att jag, mina tidigare tvivel till trots, är en sjujävla kovis.
Nimimerkillä Lejonhjärta.

Meema!

Finns det ett ord i en nästan tvåårings vokabulär som används mera och väcker mera känslor i den ömma modern än ordet "mera"?

Min lille vill ha meema av allt. Och det är jätteroligt när man har tid och möjlighet att uppfylla hans önskemål om mera mjölk, mera mandarin, mera paprika, mera saft, mera kramar, mera kittlingsramsor och mera Blixten McQueen och traktorvältarscener.

Men guuhuuhuud när man har suttit en halvtimme och sjungit "Där hemma på vår gård står en gammal Ford" i 45 minuter minst och killen glad i hågen bara vill ha meema! kan man känna sig lite trött.

Att det kan kännas segt!

När man väntar och väntar och väntar och bebis kan födas i princip när som helst, men inte vill komma ut. Visst var det väl så att det är barnet som väntar tills det är klart och sedan startar det? Visst var det väl så att man inte kan göra speciellt mycket själv, utom att vänta.

Woohoo. Tur att jag är så bra på ovisshet. Not.

Ensam kan kännas bättre

Idag fick jag en liten påminnelse från mitt liv för ett år sedan. Packade upp mina julpynt och hittade två tomteburkar i plåt från Ikea. I dem hittade jag: Tadaa! En massa grönmögliga kaksmulor.

Mitt förra hem var jämt och ständigt i ett kaotiskt tillstånd. Skit i alla hörn, smutsmörka golv och inte ett spår av ordning någonstans. Kakburkar hamnade odiskade i källaren och allt var liksom kladdigt. Och då var vi två som skulle dela på arbetet.

Och jag minns hur jag försökte hålla rent och ordnat, för att lillen skulle få krypa fritt. Kommer inte ihåg att jag skulle ha latat mig speciellt mycket, men kände bara hur jag drunknade i oredan och var fullständigt dränerad på all ork. Trots otaliga försök blev det aldrig bra.

Den där förlamande, mördande känslan av att inte duga, inte räcka till för den andre. På det viset var det samtidigt en lättnad och samtidigt så otroligt sårande när han äntligen sa det rent ut: Ditt bästa räcker inte.

Nu gör det det. Och det räcker längre än jag trodde att det var möjligt. Det räcker så långt att jag inte ens måste vara det bästa jag kan varje dag. Hälften är gott nog emellanåt.

Vara lite snäll mot sig själv

Man kan säga att 29 dagar av 30 diskar jag för hand fast jag har en diskmaskin i hushållet. I ett så pass litet hem som jag har blir det inte så mycket disk och det är vanligtvis ganska vilsamt att ställa sig och diska när lillen lagt sig.

Men ibland orkar jag bara inte och då älskar jag min diskmaskin. Det är ungefär som att ha en någon annan som sköter disken. Och då ser köket ändå fint ut under dag 30, när humöret och orken är körda i botten.

Planer för 2014

Sitter med kalendern för 2014 och prickar in hållpunkter.

Januari kommer i övervägande grad gå åt till att vara mamma åt nyfödding och lillkille. Räknar inte med att hinna med så mycket mera. Dop ska vi i något skede ha i alla fall. Annars vet jag av erfarenhet att det inte lönar sig att planera och tänka ut så mycket i förväg när man har en ny liten människa i sin vård.

Februari ska vi fira tvåårsdag för lillen. Inte så mycket annat.

Mars måste jag se till att få in ansökan om dagvårdsplats för nya barnet.

Våren och sommaren är fortfarande alldeles öppna.

Mitten av augusti ska dagisinvänjningen starta för båda barna för i september ska jag börja studera igen. IIk, gamla tanten med en massa tonåringar :P

Lucia!

Redan Lucia? Behöver kalibrera om min inre kalender som har fastnat i mitten av november. Jag längtar till det första luciatåget jag får se när mina små tomtar tomtar med. Såntdär som känns så otroligt overkligt i nuläget. Att dom inte kommer att vara för evigt små.

Nu ska vi mysa med lite glögg och varsin lussekatt, jag och lillen. Han äter russinen och jag får glöggen och bullarna.

Julpynt

Jag älskar mitt julpyntade hem. Nu står det julbelysning på varenda en lämplig yta och det brinner värmeljus i lyktor både här och där. Råmysigt! Det är liksom den där banala lyckan. Det att det kan hänga på så enkla, småsmå saker.

Nu skulle det liksom vara färdigt för jul.

Ett hurudant hem vill jag skapa?

När jag fick mitt första barn hände något konstigt i mig. Från att ha varit en som fruktade och vantrivdes med vardagen gick jag till en person som helst av allt ville ha vardag.

På så sätt att det blev väldigt viktigt för mig att kunna ge min lille son stabilitet, förutsägbarhet, harmoni. Och den längtan sitter i.

Jag vill att han och min lill-hen ska få växa upp i ett stabilt och harmoniskt och demokratiskt hem. Där en lugn och tillåtande atmosfär råder och där det finns tid och plats för kreativitet och improvisation.

Så mycket som det bara är möjligt vill jag kunna vara hemma under deras småbarnsår.

Jag vill ha det städat och snyggt och jag vill ha fina saker för oss att se på. Jag vill att alla som bor här ska synas.

Det kan väl sammanfattas som mina initiala tankar om hur jag vill inrätta vår vardag.

Stödjande

Hittade antologin Vardagshjälte 24/7 Om att vara ensamförälder på biblioteket idag och lånade och läste ut med en gång.

Mycket uppfriskande med så stort känsloregister och många olika konstellationer och livsberättelser inom samma pärmar. Väldigt liksom tillåtande atmosfär för en sån här som dras med så mycket å ena sidan, å den andra-känslor. Över lag så är jag ju så fruktansvärt nöjd som en människa kan vara med min livssituation idag. Åtminstone för egen del. Önskar ju att jag hade kunnat ge min lille ett helt hem, men tycker å andra sidan inte att det hem vi har nu är speciellt söndrigt.

Så tacksam över att jag har ett nätverk och förmågan att be om hjälp.

Förlossningsrädsla

Så småningom kommer det att bli dags för mig att föda fram mitt andra barn. Jag känner mig mycket mera samlad än jag trodde att jag skulle göra.

Så fort det blev klart att jag väntade barn igen tog jag kontakt med polikliniken för förlossningsrädsla och ringde ett samtal för att få en doula. Det kan hända att det är alla dessa förberedelser som gör att jag kan ta det relativt lugnt. Jag har liksom tvingats tänka igenom hela förloppet och diskuterat det på ett annat sätt än första gången.

Inför den första förlossningen tänkte jag att det viktigaste är att slappna av och andas djupt genom värkarna. Fixade jag det tänkte jag att sjukhuset få sköta resten, där skulle dom veta bättre än jag hur man gör. Epidural skulle jag naturligtvis ha. Men det blev ju inte riktigt så.

Förlossningen startade vid femtiden på morgonen mitt i mörka februari när jag gått en vecka över tiden. Värkar med tio minuters mellanrum. Hanterligt och fint. Maken for till jobbet vid sjutiden och jag vilade och djupandades hemma.

Vid elvatiden var det så förfärligt ont i mig att jag ville åka in till sjukhuset och maken kom hem. Mamma skjutsade oss till sjukhuset, men efter undersökning blev vi hemskickade igen. Mamma hämtade hem oss och skjutsade oss tillbaka vid tretiden. Jag var öppen tre centimeter och vi blev inskrivna. Otroligt kass personkemi mellan mig och barnmorskan. Jag fick känslan av att hon tyckte att jag var en fånig förstföderska, vilket i mig födde en känsla av att jag minsann skulle visa henne smärttröskel. (Smart av mig)

Hon visade oss hur lustgasen fungerade och jag beställde epiduralen. Hon skulle förbereda den och komma tillbaka med anestesiläkaren om en stund. Klockan kan ha varit kring 16.30. Jag andades lustgas och väntade på epiduralen medan värkarna blev allt mer smärtsamma och täta. Kring 17.30 mådde jag apa och sa åt maken att han måste ringa efter barnmorskan. Han skrattade och tyckte att jag skulle ta det lugnt, det skulle bli mycket värre än, trodde han.

Fem minuter senare gick vattnet och helvetet bröt ut. Maken ringde efter barnmorskan som kom insläntrande lite nonchalant innan hon såg situationen och rummet plötsligt fylldes av personal. Lillens hjärtljud gick ner. Jag hade djävulskt ont, men under hot om att mitt barn skulle dö om jag inte följde instruktionerna ställde jag mig omväxlande på alla fyra och la mig på rygg. Jag var helt öppen, annars hade det blivit akut kejsarsnitt. Nu blev det sugkoppsförlossning. 17.49 är lillen född.

På plussidan när det gäller förlossningen kan ju sägas att det gick snabbt. Jag led inte speciellt länge. På minussidan skulle jag sätta personalens bemötande före och efter och det att jag efteråt haft en rätt djup förlossningsrädsla.

Men det ska bli annorlunda denna gång. Allt har liksom planerats bättre och jag känner mig förberedd och peppad. Hoppas bara att verkligheten motsvarar planerna.

Fina dagar

Det finns fina dagar och ibland är jag så oerhört tacksam över att inte vara realist. För rent realistiskt är det inte speciellt smart att som höggravid med foglossningssmärtor ta en trekilometers pulkapromenad i snålblåst med en tvååring i släptåg. Men vi kom fram till mommos och hade en jättefin förmiddag.

Och det är inte speciellt realistiskt att börja baka lussekatter med en övertrött och superentusiastisk tvååring som hjälpreda. Men på något sätt går det och sedan har man hela julbaket undanstökat och frid i själen.

Det finns fina dagar och jag är fortfarande en oförbätterlig optimist

Stora lass mat

I mitt kritiska ekonomiska läge handlar jag billigt allt vad jag orkar. Dagens saldo i fyndjakten är tre stora bröstbitar av kyckling som för tillfället står på spisen och kokar. De ska förvandlas till två kycklingsoppor och två middagar av kyckling och ris. För att sista användningsdagen är imorgon köpte jag dem med 50% rabatt. Cirkus fem euro blev det att kosta. Och det blir (plus potatis, grönsaker och ris) minst 10 matportioner för mig och lillen.

Dessutom köpte jag en 700 grams laddning billig köttfärs som ska bli köttbullar och billigt socker och smör. Att man då betalar lite extra för att få ekologiska bananer känns helt okej.

Av erfarenhet har jag dock lärt mig att allt inte lönar sig att köpa billigt. Man måste vara lite realistisk och faktiskt bara köpa sådant man vet att man kommer att använda. Också billig mat blir ganska dyr om man förvarar den i kylskåpet och sedan bara kastar den för att den blivit för gammal. Lite extra ansträgning kräver det ju också när man handlar med kort bäst före-datum. Hade jag speciellt stor lust idag att börja koka en massa kyckling? Svar, nej. Men sist och slutligen är det inte så jobbigt.

Jag tappar takten

Läser Malin Kiveläs Du eller aldrig (Söderströms 2006) men det går för fort. Den är reserverad på biblioteket och måste återlämnas imorgon. Det är snabb läsning men det borde få gå långsamt.

Jag gör den inte rättvisa. Det som ändå händer är att mitt egna skönlitterära tänkande lyfter lite och jag känner skrivnerven darra, för första gången på nästan ett år.

Inspiration

Jag är kanske lite fylld av framtidsfarhågor och funderingar kring det här med hushållsarbete och ordning inför ensamföräldraskap till två små barn. Kunde hur som helst inte låta bli att köpa Eva Jarlsdotters guidebok från frustration till flow med lean@home (Hoi förlag, 2013).

Mycket inspirerande och tankeväckande. Tänker att jag ska ta filosofin till hjälp för att skapa ett hem som passar mig och barna. Tänker också att jag ska styra upp min matplanering och mina tvätthögar mha lean.

Ack, detta eviga nöje: att starta nya projekt :)

Nyordning

Jag har bott i mitt nuvarande hem sedan i maj och sedan i maj har jag haft en stor påse stående i bastun. I den påsen fanns en massa random tyg, lakan och gardiner, halva pussel, tavelramar och en söndrig handduk.

Sedan i maj har jag tänkt gå igenom och sortera undan nämnda påse utan att komma längre än tanken. Förrän idag. Gårdagens räd och nyorganisation i badrumsskåpena var såpass inspirerande att jag idag äntligen tagit itu med påsen.

Kastat allt som jag inte kommer att använda. Börjat tvätta det som ska få plats i linneskåpet och burit ut alla halva pussel till det brännbara avfallet. Det sistnämnda kändes extra bra, för min lille har nämligen på sista tiden roat sig med att bära omkring på nävar fulla med pusselbitar som fått regna omkring i hela lägenheten, alternativt stoppat ner dem i duschens avlopp. Mycket underhållande.

I dagens städiver har jag också dammat alla soffkuddar på balkongen, bytt och vädrat sängkläder plus bakat kolasnittar och en laddning pepparkakor. Torkat ur och sorterat i klädskåpena.

Bring on the x-mas, bara.

Dra åt svångremmen

Nu inleds (ännu) en period i mitt liv där det gäller att hålla hårt i pengarna. Speciellt rik har jag aldrig varit, men några bättre månader hade jag här i höstas. Nu är de slut och det är moderskapspeng och bostadsbidrag som gäller.

Värre har jag haft det. Bodde i cirkus tre månader i Sverige med så låg inkomst att jag efter hyran hade 70 euro kvar att leva på resten av månaden, och det skulle täcka allt. Vilket det ju också gjorde, men med den följden att jag såg ut som ett benrangel när jag äntligen tog mitt förnuft till fånga och flyttade hem till Finland igen.

Så illa blir det ju inte nu. Dels har jag sparat allt vad jag orkat under hösten och dels byggt upp ett litet lager av saker som behövs och som kan kosta en del om man köper dem till normalpris för att man måste just då. Trasor har jag massor av. Närmare åtta kilo tvättpulver. Lyxiga hand- och duschtvålar för att lite guldkanta tillvaron.

Fortsättningsvis kommer jag att ha råd att lusläsa varendaste reklam som ramlar ner genom brevinkastet och hoppa på de erbjudanden som faktiskt är bra. Maten kostar mycket mindre när man köper mycket och billigt och fryser ner. Ordentliga vinterkläder har jag till båda barnen, tack vare vårrean och moderskapsförpackningen och den fantastiska uppfinningen loppis.

Fett blir det ju inte på långa tider ännu, men jag är helt övertygad om att min lilla familj kommer att ha det helt okej.