Imorse fick jag verkligen skämmas för mitt gnäll-inlägg om vardagsföräldraskap från igår. Hade världens ljuvligaste (väl utvilade) lille kille som pratade så mjukt till mig i tvåordsmeningar.
"Mammmaa. Mommo?" (Mamma, kan vi hälsa på mommo idag?)
"Mammmaa. Pimmum!" (Mamma, vill du vara så snäll och rita lite med mig?)
"Mammmaa. Itta?" *klappar på stolen bredvid sin* (Mamma kan du sitta här med mig och rita en stund?)
Han var så vänligt stämd och inne på att umgås och kramas att jag blev alldeles mjuk i knäna och nästan inte förde honom till dagis idag heller, men jag skulle till rådgivningen och var lite tvungen. (Han tycker det är så hemskt traumatiskt när jag lägger mig på britsen med magen i vädret för att lyssna på bebisens hjärtljud.)
Ikväll vid läggdags var det dock fullt krig igen. Han sov inget under dagen men vi bråkade ändå i en och en halv timme om sovandet. Och han bets och skallade och vrålade både om pappa och hans nya sambo. Yyyl och gråt. Hoppas vi är goda vänner imorgon i alla fall. Så att den här kvällen får en utjämning, tänker jag. Tänker tro att jag fixar morgondagen bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar