Idag fick jag en liten påminnelse från mitt liv för ett år sedan. Packade upp mina julpynt och hittade två tomteburkar i plåt från Ikea. I dem hittade jag: Tadaa! En massa grönmögliga kaksmulor.
Mitt förra hem var jämt och ständigt i ett kaotiskt tillstånd. Skit i alla hörn, smutsmörka golv och inte ett spår av ordning någonstans. Kakburkar hamnade odiskade i källaren och allt var liksom kladdigt. Och då var vi två som skulle dela på arbetet.
Och jag minns hur jag försökte hålla rent och ordnat, för att lillen skulle få krypa fritt. Kommer inte ihåg att jag skulle ha latat mig speciellt mycket, men kände bara hur jag drunknade i oredan och var fullständigt dränerad på all ork. Trots otaliga försök blev det aldrig bra.
Den där förlamande, mördande känslan av att inte duga, inte räcka till för den andre. På det viset var det samtidigt en lättnad och samtidigt så otroligt sårande när han äntligen sa det rent ut: Ditt bästa räcker inte.
Nu gör det det. Och det räcker längre än jag trodde att det var möjligt. Det räcker så långt att jag inte ens måste vara det bästa jag kan varje dag. Hälften är gott nog emellanåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar