Kanske jag nu bara måste acceptera att det finns gravidhormoner. Efter en vecka då jag vadat i sirap upp till midjan och bara försökt ta mig genom vardagsträsket med äran någorlunda i behåll återvände plötsligt energin igår.
Jag ordnade hemma och bar en massa böcker till biblioteket. Och idag har jag städat ur och organiserat om alla badrumsskåp. Tvättat maskin på maskin och börjar nu se botten på mina tvättkorgar. Känner mig lite som en ny människa.
Det här ensamföräldraskapet kräver sin kvinna. Ibland får man känna sig stark, ibland bara vänta på att styrkan ska återvända. Jag tänker på Solveig von Schoultz, och trotsar:
Nödvändighetens näve
Tre gånger dagligen tvingad på knä
av nödvändighetens näve med mull på knogarna,
fyra gånger sänkt i en svartspräcklig förvirring
medan det försummade knackar i ett tomt bakhuvud,
fem gånger åderlåten på den sista uthålligheten
medan kärleken rinner bort genom fingertopparna,
sex gånger bortmotad från rummet med den hemliga flöjten,
sju gånger nedtrampad, sju gånger uppstigen med ett nytt trots,
varje natt famnad av en sorg som sjunkit till botten,
svalkad av drömmar, vitsippor, slängda vid vägkanten,
väckt av en gryning med mörka ringar under ögonen –
du tror du kuvar mig liv?
Ur Eko av ett rop
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar