Tvåsamhet

Jag har hittat en karl att dela vardagen med. Han är jättefin och kommer fint överens med barnen. Mitt stora problem är bara det att jag är så oerhört genomtrött och galet slut, känner att jag inte har något att ge någon alls vid slutet av dagen när ungarna är lagda.

Vår relation har varit ganska intensiv hittills och blev det efter bara en månad av dejtande. Han är här varje kväll, natt och helg och har så varit i två månader nu. I början var det helt okej men nu har det börjat plåga mig lite, att jag aldrig får vara ensam. Hur bromsar man och går tillbaka? Jag blir otrevlig och knäpp när jag alltid ska vara i förhållande till någon annan. På riktigt. Galen.

Känns som att hjärnan smälter, nerrven blir tunntunn och barnen svårare att orka med. Mitt behov av ensamhet är skriande och ouppfyllt och jag vet inte vad jag ska göra. Jag tror ju att jag tycker om honom, egentligen, men det blir så svårt att veta utan rum att andas i. Det knäppa är väl att jag har en föreställning om att man ska vilja vara tillsammans när man är nykär. Men allt jag vill är att få vara i fred. Detta plågar mig något oerhört.Och jag vet inte hur jag ska diskutera dessa saker med honom utan att det blir fel. Är väl bara att grabba tjuren vid hornen egentligen...

Hur sjutton gör alla tvåsamma typer?

Zombietrött mor

Är inte riktigt i mitt piggaste tillstånd. Dottern är på gränsen till att börja krypa så hon tränar allt vad hon orkar både natt och dag. Vaknar och gungar på alla fyra, gråter.

Sonen har aldrig varit någon riktigt stabil sovare, och har nu på sistone varit väldigt engagerad i ägandefrågor ("Neeeheeej, den är miiiihiiiiin") gärna kring tretiden på natten.

Lång paus

Det har varit ganska mycket allt möjligt. Egentligen har jag inte haft någon aning om tidens gång sedan december 2013. Och plötsligt var det varmt ute och svettiga barn i sängar om kvällen och plötsligt var det kallt igen och så kom midsommaren. Och gick. Och så blev det juli och jag satt en kväll och hade tid och ork att skriva ordentlig recension och kände mig textuellt taggad.

Tänk om man skulle börja blogga igen, tänkte jag. Om barn och liv och böcker och hopp och tvåsamhet och känslor och brist på känslor. Så, nu är jag här igen.