Livsuppgiften

För tillfället består mitt liv till 120% av att se till att hela familjen har rena rumpor och mätta magar. Hinner serriööst inte blogga. Annars trivs jag rätt bra med tillvaron.

Förlossningsrädsla del två

Jajja. Det körde ihop sig igen. Under hela graviditeten gick jag till polikliniken för förlossningsrädsla och förberedde mig på en helt annan upplevelse än första gången. Närmare 200 euro har jag välan betalat i avgifter också.

Och ingenting blev som jag hade planerat och önskat och velat.

Till all lycka blev jag igångsatt, för hade det börjat spontant och hemma hade jag med god tur fött i ambulansen.

Jag åkte in på morgonen vid halv tio för igångsättning. Doulan och mamma skulle komma senare. Dom kom och vi hade en fruktansvärt rolig dag. Pratade massor om allt möjligt och skrattade massor. Drack kaffe, tog promenader.

Kring halv fem, efter två doser Cytotek kickade min kropp in och började värkarbeta. Precis samma känsla som första gången. Jätteonda värkar som bara registrerades som små guppor på kurvan. Blev undersökt av läkare och jag berättade för henne att jag trodde att värkarna hade att göra med att kanalen höll på att utplånas. Det visade sig att jag hade rätt.

Kvart före sex blev det plötsligt verkligt allvar och jag ville ha smärtlindring. Lustgas i första hand. Doulan ringde för att beställa det och läkaren kikade bara in och upplyste om att ingen hade tid just då. Fem minuter senare ringde vi igen och då var det akut-akut. Jag ville ha min planerade spinalbedövning.

Barnmorskan undersökte mig och sa att jag var fyra centimeter öppen och att babyn ännu låg rätt högt uppe. Jag skulle byta om och vi skulle flytta oss till en förlossningssal. Jag gapade på om spinalen. Det skulle inte vara någon brådska påstod barnmorskan. Innan jag kunde få den var hon tvungen att fylla i mina papper, duka bordet för anestesiläkaren, sätta kanylen och så skulle jag måsta byta nattskjorta till en som var öppen i ryggen. Det skulle inte ta mera än cirkus 10 minuter. Jag upplyste henne om att vi inte hade tio minuter.

På något vänster tog jag mig till förlossningssalen. Klockan kan ha varit fem över sex. Väl framme ställde jag mig på alla fyra vid sängen medan barnmorskan satte kanylen. Jag upplyste henne igen om att tiden var knapp. "Och nu går vattnet" sa jag. Och det gick i två plask. Jag klättrade upp i sängen och stod där på alla fyra. Mamma stod i dörren och bad barnmorskan lyssna på mig. Barnmorskan plockade med anestesiläkarens bricka. Doulan försökte övertyga mig om att varken jag eller babyn skulle dö. För det trodde tydligen jag. "Nu kommer babyn, nu måste jag krysta" sa jag. "Ja, ja", sa barnmorskan och jag krystade.

Ut flög min lilla flicka, utan att någon tog emot henne. Pladask med huvudet före och en kullerbytta i luften innan hon landade och lyckligtvis hölls på sängen. Klockan var 18.24. Mamma stod i upplösningstillstånd vid dörren, doulan stod bredvid sängen och barnmorskan höll fortfarande på med anestesiläkarens bricka.

Om jag ska ha flera barn ska jag beställa planerat kejsarsnitt så fort jag kommit förbi graviditetsvecka 12. Aldrig mera en nedrevägsförlossning, säger jag bara.

Mycket nu

Jag är nu ensamstående mamma till två barn under två år. Det är mycket nu. Hinner inte med så mycket mer än barna. Är trött och lycklig.

Dessutom gör hormonerna alla känslor stora. Men mina barn är världens finaste och ska bara ha det bästa, i evighet. Amen. Så jag får skärpa mig.

Älskar och hatar

Jag älskar potatismos för att det nästan alltid hamnar mera i sonens mage än på golvet. Men hatar potatismos för att det fastnar så djävulskt på matstolen.

Jag hatar lego för att det är högljutt att städa undan, för att post-lek dräller det bitar överallt och det gör djävulskt ont att trampa på en bit.

Men jag älskar lego när jag under soffan råkar hitta Kapten Krok som kör polismotorcykel, med en djurparksarbetare som passagerare.

Affirmationer

När det är som mest kaotiskt omkring mig och jag har som mest lust att tokvråla har jag börjat med affirmationer. Och det funkar så mycket bättre än tokvrål!

"Jag är en ö av lugn och harmoni och god vilja. Runt mig, som ringar på vattnet, sprider jag lugn, harmoni och god vilja."

När jag är riktigt stressad och som mest asförbannad måste jag börja enklare och bara intala mig att jag är en ö av lugn som flyter genom kaos. Cirka 150 gånger ibland. Men så småningom börjar både jag och situationen (sonen) lugna ner sig och vårt hem blir en ö. Av lugn.

Tills nästa gång jag tappar nerven.