Livet återvänder

Kanske jag nu bara måste acceptera att det finns gravidhormoner. Efter en vecka då jag vadat i sirap upp till midjan och bara försökt ta mig genom vardagsträsket med äran någorlunda i behåll återvände plötsligt energin igår.

Jag ordnade hemma och bar en massa böcker till biblioteket. Och idag har jag städat ur och organiserat om alla badrumsskåp. Tvättat maskin på maskin och börjar nu se botten på mina tvättkorgar. Känner mig lite som en ny människa.

Det här ensamföräldraskapet kräver sin kvinna. Ibland får man känna sig stark, ibland bara vänta på att styrkan ska återvända. Jag tänker på Solveig von Schoultz, och trotsar:

Nödvändighetens näve 

Tre gånger dagligen tvingad på knä
av nödvändighetens näve med mull på knogarna,
fyra gånger sänkt i en svartspräcklig förvirring
medan det försummade knackar i ett tomt bakhuvud,
fem gånger åderlåten på den sista uthålligheten
medan kärleken rinner bort genom fingertopparna,
sex gånger bortmotad från rummet med den hemliga flöjten,
sju gånger nedtrampad, sju gånger uppstigen med ett nytt trots,
varje natt famnad av en sorg som sjunkit till botten,
svalkad av drömmar, vitsippor, slängda vid vägkanten,
väckt av en gryning med mörka ringar under ögonen –

du tror du kuvar mig liv? 

Ur Eko av ett rop

Underbara unge!

Ännu en energilös och trött dag för mig. Lyfts dock lite av kvällen då mina hjälpstyrkor i form av mamma och syster med fästman kom hit och hjälpte mig få lite ordning och perspektiv på tillvaron. Ibland är sällskap det enda som kan rädda en dålig situation.

Andra gånger kan en dålig situation räddas av en alldeles underbar unge. Som glad i hågen klättar upp i sängen vid läggdags och berättar tokroliga historier på det där underbara egnenuppfunna språket, håller pusskalas och gosar nära, nära intill. Ibland känner jag mig bara så ovärdig den där kärleken min lille bjuder på så generöst.

Kanske jag istället bara borde sola i den och ta åt mig, med tanke på framtiden.

Underkänd idag

Idag har jag inte varit någon supermamma. Ingen supermänniska heller. Fattar inte varifrån den här tröttheten plötsligt har ramlat ner över mig. Duger ingenting till. Får ingenting gjort.
Så jävla humorlös och ledsen.

Borde ha lagt mig för över en timme sedan, men fastnade framför datorn och efter en stund av slösurf alldeles ifred känner jag mig lite mera mänsklig och reddy får bed. Fy fna för trötta svackor. Så många gånger redan har jag tänkt att jag är så trött som det är möjligt att bli. Men det finns alltid liksom ett lager till...

Helt slut.

Är så förbenat energilös och trött. Kvällen kommer och jag vill bara sova. Fast det är så mycket jag borde/ville.

Kanske man bara borde lära sig att lägga sig om man är trött. Orken brukar ju komma tillbaka. Gonatt.

Sjukstugan fortsätter verksamheten

Stackars fina lilla lillen är i jättedåligt skick. Hög hemsk feber, ingen matlust och ingen energi. Febernedsättande biter dåligt på honom så jag får göra mitt allra bästa att hålla honom sval på andra sätt mellan medicineringarna.

Själv har jag ont i halsen och är fruktansvärt trött. Ont i ryggen också. Men mest ont om min lille. Håller tummarna för att han ska vara bättre imorgon.

Sjukstuga

Lillen har varit jättefebrig idag. Och jag har haft kalas. Förvarnade gästerna, så de i äldre ändan valde att inte komma och utsätta sig för smittorisken. Lyckligtvis vågade sig ändå majoriteten hit.

Lillen har inte velat annat än sitta i famnen, vilket gjorde förberedelserna något hattiga. Turligt nog kom fina syster med fästman hit tidigt och hjälpte till. Och det blev fint och tårtan god och gästerna glada.

Lillen somnade fort efter BUU-klubben och jag hoppas att han ska vara bättre imorgon. Luftfuktaren står på i sovrummet för att hjälpa med förkylningen och balkongdörren är öppen för att hålla honom sval.

Lite nervös är jag över hur det ska gå med bebisen om hen skulle råka bli smittad av någon av oss inom sina första dygn, men immunförsvaret lär ju klara det mesta den första tiden, hoppas jag.

Högkänslighet

Under en av mina surfa runt med självtvivel-sessioner träffade jag på termen högkänslighet hos barn och hittade mycket jag kände igen, dels i mig själv och dels i min lille.

Kände mig lite tvungen att köpa Elaine Arons The Highly Sensitive Child och hittade mycket tröst och råd i den. Blev övertygad om att lillen är extra känslig. Inte alldeles typisk, och inte på samma sätt som jag men ändå.

I och med att jag själv är högkänslig tror jag att jag ända från början varit lyhörd och därför klarat potentiellt svåra situationer relativt smärtfritt. Men det som är och förblir mitt största problem är hur man ska sätta gränser.

Idag har det inte varit några problem i och med att jag själv varit i rätt bra balans. Då räcker det med att jag håller volymen på ett minimum och tonen vänligt stämd. Och killen gör precis som jag vill. Vi klarar dagen bråk- och skrikfritt.

Men det är ju inte alla dagar jag är i balans. Och lillen märker av obalans nästan snabbare än jag själv. Då hjälper inga vänligt stämda toner, ingen vädjan, inget vrålande, inga böner och inga kommandon. Han tar mig inte alls på allvar.

Och vad lära vi av detta? Jo att jag måste bli bättre på att ta hand om mig. Både mina fysiska och känslomässiga behov. Tror det är nyckeln till ett harmoniskt familjeliv. Ironiskt nog. För jag är mycket bättre på att ta hand om andra än mig själv.