Det hela började med att jag satt och läste medborgarinstitutets kurskatalog för hösten. "Ååh", sa jag. "Jag blir så sugen på att lära mig språk när jag läser den här katalogen." Det tyckte min pojkvän först att lät orealistiskt, sedan själviskt. Vi lade barn och fortsatte sedan diskutera.
Kontentan är väl den att vi kommunicerar på så olika sätt att det blir svårt att förstå varandra. Mitt sätt att kasta fram olika idéer och förslag uppfattar han som väldigt oseriöst. Han verkar rädd för att jag inte har någon panik över framtiden, verkar tro att jag inte kommer att kunna (ekonomiskt) tillgodose mina barns behov framöver.
Vi blev väl lite ledsna båda två. Han för att han är rädd och orolig. Jag för att jag börjar känna att mina möjligheter att vara mig själv i den här relationen blir allt mer kringskurna. Vi slutade diskussionen med att komma fram till att det här antagligen inte var sista gången vi gjorde varandra ledsna.
Jag börjar bara oroa mig för att vi i längden kommer att göra varandra olyckliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar