Vändpunkter

Jag tror att vi befinner oss i slutskedet av slutet, på förhållandet. Han åkte hem för att sova ikväll.

Innan han for sa han att han tänkt mera på hur jag har behandlat honom nu under sommaren. Och jag förstår ju precis vad han menar. Jag har verkligen varit väldigt långt ifrån en idealisk partner. Jag har ju kämpat med mig själv, men det spelar sist och slutligen ingen roll. "Det finns ingen kärlek, bara kärlekens gärningar."

Början av sommaren var ju värst. Men vi pratade om saken och jag tycker att jag har skärpt mig ganska bra. Men då har jag å andra sidan redan känt ett tag att jag inte kan vara mig själv i den här relationen.

Egentligen ska väl inte människor som plockar fram det värsta i varandra vara tillsammans. Det är inte alltid som två bra typer bildar en bra helhet. Jag har inte varit den bästa, men jag har inte heller varit den sämsta människan i världen under den här tiden. Jag har varit ganska mänsklig, tycker jag. Felbar och emotionell.

En stor punkt där det brustit har nog varit takten i förhållandet. Allt har gått för fort.

Ännu behöver vi prata och det gör mig lite ont om barnen, lite ont om honom som går miste om dem. Men jag tror faktiskt att det här nu börjar närma sig avslutat kapitel. Med alla möjliga känslor inblandade. Fast jag tror nog att vändpunkten behövs hur som helst, ingenting var riktigt hållbart längre.