Lillen kom hem från far sin och var sjuhuukt hyper. Hittade halvtuggade godisar i hans halsskydd. Påbörjade läggningsprocessen som slutade en och en halv timme senare. Städade undan det sista av dagens rådd, kokade tevatten och bredde smörgåsar.
Då hörs hostande från sovrummet och sedan storgråt och jag hittar en nerkräkt lille i nerkräkt säng. Lugnar honom och bär till vessan där vi tvättar bort det värsta och byter till ren pyamas. Lillan vaknar och börjar skrika. Jag stoppar tutten i min på henne och börjar dra alla nerkräkta sängkläder till vessan. I släptåg har jag en lille som klaggråter och en skitarg lilla i vagnen som vrålar allt vad hon orkar.
Så får jag för mig att jag inte haft tillräckligt rena händer när jag stoppade tutten i mun på lillan och måste dubbeltvätta händerna och byta tutt. Står och spolar av spyorna från kuddarna ner i vessastolen och alla barna skriker. Jag springer med tutten åt lillan och gör mitt bästa att lugna storebror. Bäddar rent i sängen medan alla barnen skriker. Vill skrika själv.
Vagnar lilla tills hon somnar. Lägger lille, som ännu lukar kräks och egentligen behöver ett bad (men som utvecklat något slags fobi för hårtvätt efter simhallsbesök med far sin och därför kräver en massa tid och pepp och stabil mamma för att bad ska lyckas). Lillen pusskalasar och somnar lugnt. Och jag känner ännu en gång att ja, detta är vääldigt tungt emellanåt men det går.
Jag älskar mina ungar och jag är rätt säker på att dom älskar mig, och ingen av oss är 100 procent lyckade hela tiden, men kärleken bär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar